Bara för att förtydliga då många sätter ett likhetstecken...i det här fallet betyder inte känslor 'kärlek' på det sättet. Och detta är ett till sådant där konstigt abstrakt inlägg som jag sriver mot bättre vetande eftersom jag måste ta ut några tankar i svart och vitt.
Inte för att dra alla över en kam här, men rent generellt sett har killar ett något lättare liv när det gäller just känslor.
Förmodligen är det genetiskt, men jag avundas verkligen den där (tidvis) "känslolösa" och oanalyserande attityden ganska många av killarna i min bekantskapskrets tycks ha.
Antingen så är det eller så är det inte, och dolda undertoner tycks inte riktigt finnas.Som min bror så vist påpekade, i ungefärliga ordalag: "Jamen du måste ju inte överanalysera eller bli så himla upprörd över småsaker..."
Jo, ibland vore livet lite enklare om man kunde stänga av känslor. Jag vill nästan dra det så långt som till att påstå att jag skulle uppskatta ett liv där jag var inkapabel till emotioner. Med ett annat ord: psykopat. Nästan.
Eller åtminstone att jag kunde tänka lite logiskt när jag delgav andra känslor jag hållit inom mig i... ja, över tre år.
Grejen med just känslor är att man kan kontrollera dem till en viss gräns, men vid den gränsen förlorar man inte bara kontrollen utan också logiken. Ibland tar sig denna 'outburst' skepnad i vad som kan kallas... förtroende.
Kan förtroende vara en enda känsla, eller är det en blandning av tillgivenhet, tillit, trygghet... Näe, förtroende är nog en egen känsla. En förvirrad sådan.
So fragile. So easy to break, yet so hard to let go once it stuck.
Jag hatar förvirrade känslor. Och önskar att jag kunde trycka undan mina igen.
I ett par år till. Någon kille som vill ge mig en lektion?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar