Till minnet av min älskade hund.

Skriver ett inlägg till minnet av min vän, Lizzie, som tyvärr avled igår kväll, den 24/12.
Du hade ett bra liv, det var synd att du skulle lämna oss så hastigt.
Jag älskar dig, och hoppas att du har det bra nu.

Rest in Peace. Minns dig för evigt!

Fables Sheltie Black Mona Liza 11/3 2004- 24/12 2009.

I skrivande stunds darrar hela kroppen och tårarna strömmar. Jag vill bara glömma...

Helt ofattbart!!

Ett liv som gris from Djurrättsalliansen on Vimeo.

Detta gjorde mig helt mållös, äcklad, nedstämd och otroligt förbannad!! Att man kan behandla dessa intelligenta, vackra djur på detta sätt!!

Heja Coop Forum som numera slutat köpa in kött från dessa tortyrliknande "farmar"!

Svenskt fläskkött, my ass. Fläskkött, ursprung Helvetet passar mycket bättre!

Svamphelg!!

Denna helg har till stor del ägnats åt att plocka svamp, en enormt underhållande syssla som faktiskt ger en del adrenalinkickar.

Faktum är att hela helgen varit ganska härlig. Hela svampplockarjippot inleddes egentligen med en långpromenad i den efterlängtade höstsolen på lördagsmorgonen.
I skogen hittade vi ett par mindre sjöar (Eller större vattensamlingar), ungefär lika stora som en normalstor simbassäng på ett badhus. "Stränderna" bar bevis på enorm bäververksamhet och där klafsade vi fram med liv och lust. Stora vovven fann stort nöje i att kasta sig i vattnet efter en utslungad, bävergnagd pinne. En annan såg sig om och hittade ett väldigt svampinvarderat träd.
Ska tilläggas att det INTE var denna svamp som plockades...

Hittade sedan den 'riktiga' svampen på en mindre stig. Trattkantareller är för mig en ganska avlägsen svampsort, har alltid kört stenhårt på de hederliga gula kantisarna. Men när jag väl hittade dessa trattisar så chansade jag på att de var ätliga och tog med mig dem hem. Efter att ha jämförd med bilder och beskrivningar på internet blev jag övertygad om att svampen inte bara var ätlig, utan också såldes för 130 kr/kg i närmsta livsmedelsaffär.
Idén om att skogen var full av ätlig höstsvamp tog över min hjärna och lunchpromenaden ägnades helhjärtat åt detta maniska svampletande.
Två timmar senare kommer en helnöjd Rebecka hem med två sjukligt uttråkade hundar och ungefär 6 liter trattkantareller.

Denna bedrift förstärktes och upprepades imorse, då jag var ute från 9.00 till 13.00 och på ett maniskt och älgaktigt sätt klampade fram genom mossan med blicken stint fäst i backen. Fick dock ihop ungefär lika mycket kantareller som igår och konstaterar att jag nu har ett överflöd av svamp...

Storbesök

Nu är det ett tag sedan det blev något inlägg, av den enkla anledningen att jag inte harft varken tid eller något att skriva om. Jag är inte så naiv att jag inbillar mig att någon är intresserad av vad jag gör varje dag, vad jag åt till lunch, vem jag är irriterad på eller huruvida jag är vaccinerad mot A(H1N1) eller inte.

Men nu har jag något att skriva om. Vi har nämligen fått temporär tillökning av familjen.

Mamma, som bor i Umeå under veckorna lånade nämligen en hund under helgen. Dock inte "just any dog", utan en Grand Danois. Och han är precis så "grand" som namnet antyder.
Och han heter Viggo. Viggo.
Viggo är ett namn man ger en liten lurvig, luddig, bjäbbande småhund, en kanin eller ett marsvin. Eller en apa.Tänk bara, en stor, mastig, respektingivande hund som graciöst flyger fram (så graciöst en sönderavlad ras nu kan flyga fram...) i skogen. Som heter Viggo. Vilket antiklimax...

Denna stora hund har en enorm mule med en enorm salivproduktionskapacitet. Salivet har ungefär samma konsistens som snigel, och en effektiv produktion på ca en halv liter i timmen.
Dessa kopiösa mängder lägger sig i ett ytskikt över det mesta- i brösthöjd och nedåt- och får min härdade läkarmor, som borde vara van, att bli spyfärdig.
Städmanikern, dvs jag, bryr mig inte nämnvärt. Konstigt nog. Dock är det inte så fantastiskt jätteöverdådligt roligt när hunden skakar på sig och saliven i decimeterlånga, slimiga trådar flyger ut ur munnen på honom. Det kan även jag medge...

Ännu en lustig förseelse med denna hund är lukten. Han luktar inte hund, utan något obestämbart lavendel-honungsaktigt. Förmodligen har stackarn blivit badad.
Fast jag vill nog ändra begreppet stackarn där. Jag tror inte att det är hunden det är synd om, utan mer troligt ägarna...
Slemmet, storleken och lukten till trots är detta nog en av de mest väluppfostrade hundar jag stött på. Så otroligt snäll, lugn och försiktig.
Särskilt försiktig är han när han ska ta godis ur handen. Skillnaden mot schäfern Nigra som kastar sig över hela handen med sådan kraft att hon mer än en gång bitit upp ett blödande sår på min hand är nästan obeskrivbar. Till hennes försvar måste dock nämnas att hon inte gör det av elakhet, utan av en desperat önskan att få sin godisbit ögonblickligen och tron att den kommer upplösas i intet om hon inte tar den kvickt som attan...
Som sagt har han en enorm mule, och också en enorm nos som han flitigt använder. Två gånger på två dagar har han klivit ut i skogen (Likheten med en älgkalv är slående) och kommit tillbaka med ett ruttet, stinkande ben som förmodligen legat i mossan sedan urminnes tider.
Kanske är det dinosaurieben...
Bilderna är värdelösa, förutom de som min mamma har tagit. Beror delvis på att jag är värdelös som fotograf, delvis på dåligt ljus och delvis på att jag har en värdelös kamera. Dessutom regnade det, och de små prickarna som svävar som eldflugor beror på just detta i kombination med blixt.
Fast man ska ju inte skylla ifrån sig...

I månens sken

Skornas mjuka gummisulor slår emot marken i dova, taktfasta dunsar. Hundens klor klickar mot asfalten. Den är inte blöt, men inte heller torr. Den är fuktig och kall, men stabil att gå på. Ännu har inte vintern helt kopplat sitt grepp och vätan är ungefär en grad från fryspunkten.
Luften vi andas har en frisk lukt av obesudlad morgon. Doften av de förmultnande lövmassorna, som hela sommaren klätt träden, är förnimbar. Luften, ur vilken vi extraherat syre, återvänder ut i atmosfären i ångande moln. Halvmånens ljus reflekterar ångan när den stiger uppåt, för att sedan upplösas och försvinna ur synfältet. Tystnaden känns kompakt, underbar, befriande. Ännu har inte den tunga trafiken, som dundrar fram på E4:an dragit igång på allvar. Endast tidningsbudets lilla bil, med en strålkastare på taket, kör sin rutt..

Förflyttar man sig från bebyggelsens orange sken framträder stjärnhimlen tydligt. Miljontals stjärnor, så många att flera av dem inte syns. Men de som syns blinkar åt oss. De blinkar inte starkt. För den som inte ser efter lyser de konstant. Men ljuset blir starkare och svagare. Detta har nog en kemisk förklaring. Jag tror faktiskt att jag kan förklara det. Men det är inte relevant. Inte på morgonen.

Den halva månen reflekterar solens intensiva ljus, och sänder det vidare ner till oss. Ljuset är så intensivt att ficklampan blir överflödig.
Det lyser upp de skira dimmassorna som ligger över sundet, skidbackarna, fälten... Så tunna, så ömtåliga. Som om de skulle skingras vid minsta vindpust. Som om den vore de mytiska varelsernas kvardröjande andedräkter. Varelserna som få har sett, som döljer sig för den grymma mänskligheten. Därför kan de inte bevisas. De vill inte bli utsatta för tester. De vill bara vara.
På så sätt liknar de oss, mig och min hund. Vi vill bara ifred i skydd av mörkret, innan dagens strapatser drar igång.
Andas egen luft. Inte dela den med andra.
Lugn och ro.
I månens sken.


Liten beskrivning av mina intryck under morgonpromenad ner till södra sundet. Underbar morgon...

Ödet...

Ödet? Finns det egentligen? Högre instanser med makt att styra våra liv? Vilka som ska mötas. Vart man ska ta vägen. Hur man ska leva. Vad man ska hålla på med. Är livets väg utlagd redan när vi föds?

Har 'något' redan planerat vårat liv? Kan vi egentligen påverka det?

Är ödet med oss, i oss, runt omkring oss? Styr ödet själen? Påverkar oss? Får andra att påverka oss?

Slumpmässiga händelser och möten som verkar förändra hela vårat liv.

Man står nog i vägskäl livet väldigt ofta. Men man märker det inte just där, just då. Men efteråt börjar man kanske tänka. Hur skulle det ha blivit om jag gjort på ett annat sätt? Valt den andra vägen?

Men tänk om det inte ens går? Om man verkligen styrs av någonting annat. Något vi inte kan förstå. Något som hindrar oss från att göra fel val. Ett val kan kännas fel just då, men kanske är det så att man ska göra det valet. Kanske man behöver det där felaktiga valet för att lära sig något. Något viktigt.

En annan 'flummig' sak jag tror på är reinkarnation. Återfödelse. Att själen vandrar genom flera kroppar. För att lära sig. Vad man ska lära sig är för mig fortfarande oklart. Men livet måste ha en mening. Det måste vara en del i ett större sammanhang.

Själen är kanske inte ens min egen. Den är kanske som en katt. Man har kvar den för att den väljer att stanna hos en. För att den har en anledning.

En väldigt bra liknelse jag häromdagen hörde från en väldigt intelligent person är någonting i stil med:
Själen är som tråden genom ett pärlband. Varje pärla är en kropp som själen lever igenom. För varje pärla får själen ny kunskap som man kan se tillbaka på i nästa liv. Kanske inte medvetet, men det ligger nog i det undermedvetna.

Lite underliga funderingar som väcktes på en SO-lektion då vi diskuterade hinduism. Jag är egentligen inte religiös. Jag tror dock på vissa övernaturliga krafter...

Återigen: Ny layout

Denna gång är jag riktigt nöjd med min layout. Önskar dock att det gick att ha bilder på "kanterna" istället för bara färg.

Men man kan ju, som sagt, inte få allt.

Jul...

Detta är något som jag ofta tjatar om. Julen. Jag är utled på julen. Det mesta som har med julen att göra. Jag måste faktiskt förklara detta.
Motivera, som det står i våra läroböcker.

Alltså, till att börja med är ju julen en årstid. Eller det har snarare blivit det. En årstid som innefattar i princip hela den blöta, kalla, slaskiga, grå, trista och stundom vackra och vita delen av vårat inte särskilt varma år.
Julen har blivit ett kommersiellt jippo. Butiker som börjar sälja glögg, julmust, julgodis och dekorationer redan i Augusti. Ikeas julkatalog som kommer i slutet av oktober. Julen har för helvete blivit ett äckligt, fjäskigt tortyrredskap som blåses upp och används i syfte att tjäna så mycket pengar det bara är möjligt. Företag som i reklamer stolt predikar att det inte blir någon jul utan den och den av våra produkter, ackompanjerat av bjällerklang, tomtar, renar, julgranar och tindrande barnögon.
Annonser för storslagna julbord på stora uppslag i lokaltidningarna.

Det är äckligt!
Julen är inte ett tillfälle för företag som Scan eller Ikea att få sälja extra. Det är gemenskapens högtid. Det är levande ljus, nötter, en flammande brasa och en doftande gran. Sedan är det ju jätteroligt att få julklappar! Det tänker jag inte förneka.
Att vissa företag får in mer än andra på grund av vad de säljer är ju naturligt, men det som får mig att se rött är slogans som "Det blir inte jul utan Mamma Scans köttbullar" eller "Dags för något nymodigt? Ikeas vita julgran glimma/glittra/glitter/blingbling eller något annat typiskt Ikea-namn som får alla att bara vilja kräkas.

Marknaden som kommer hit i maj varje år...Där handlar det om konsumtion och kommersialisering. Julen handlar om familjen och de traditioner man har i sin familj!
Nu är man så helvetiskt less på skiten i mitten av november att man knappt orkar bry sig alls.

Inga inlägg idag

Har helt enkelt inte haft lust att skriva idag. Har dock några tankar på lager som kommer att bli inlägg så småningom.

Håller på med en ny layout, början på den syns redan på sidan. Är inne i ett så kallat "flow". Jätteroligt!

Sov för lite inatt. Jag får gå och lägga mig tidigt idag. DVS nu. Ska dock läsa lite ur "Xenophobe's guide to the swedes" först. Underbar bok. kommer även att återkomma till denna någon gång...

Byggsatser...

Torsdagens lätt frustrerande syssla var att skruva ihop ett "byggset" från Jysk. Denna skulle resultera i en byrå i ek, vilket den fantastiskt nog också gjorde efter många om och men.

Vad får då en relativt smart person att ägna sig åt detta? Jo, det var lite grann som en födelsedagspresent till modern som fyller år den 5/11.
Att bygga ihop byrån var ett av alternativen, det andra var att rita någonting.

Men alltså, om man nu ska göra en instuktion för hur i helvete man ska skruva ihop byrån, utan att få ett smärre frustrationssammanbrott(är det ens ett befintligt ord?) varför inte göra den idiotsäker
-och T Y D L I G?!

Alltså, några JYSK-försäljare med varierande intellekt och erfarenhet borde verkligen få testa skruva ihop möbler efter instruktionsbladen som lite käckt kommer med.
Jag är helt övertygad om att det var ett större fel i teckningen (notera att det inte fanns någon förklarande text). Antingen det eller så är jag verkligen stendum. Men det GICK INTE att skruva ihop vissa delar enligt instuktionerna.

Och att delarna ska vara så opedagogiskt utmarkerade. DVS de är inte markerade, men utritade i 'manualen'. Självklart inte med mått angivna, utan man får väl gissa på ett ungefär.
Och skruvarna sedan! De är namngivna från A till K och packeterade i små, prydliga påsar. Skulle det vara så enormt svårt att trycka dit en LITEN bokstav?!

Nog för att detta inlägg är väldigt gnälligt och reaktionen förmodligen är Men hur svårt kan det vara att tänka lite ibland då? . Nej. Jag vill faktiskt inte behöva bli så frustrerad över obegripliga instuktioner att jag till sist är redo att ha ihjäl någon, eventuellt tillfoga mig själv stor fysisk smärta för att avleda ilskan.
Man ska kunna skruva ihop helvetet utan större förståelsesvårigheter även om man inte har någon större erfarenhet.

Och att det SAKNAS SKRUVAR. Det är en regel snarare än ett undantag. Så ska det INTE vara. Man SKA INTE behöva avbryta allting bara för att man saknar två viktiga skruvar. Som någon hi-tech- maskin har råkat glömma.

Dock står byrån där nu. Inte helt efter instuktionerna, eftersom dessa som sagt inte gick att utföra. Minus två skruvar som inte fanns där. I detta fall var det som tur var överflödiga skruvar som faktiskt inte var särskilt nödvändiga.
Men ändå. Det stör. Det är stressande.
Lyckligtvis fungerar alla lådor helt perfekt att dra ut, byrån står stadigt och mamma blev väldigt glad.

Väldigt gnälligt inlägg, som sagt. Men med tanke på att jag var frustrerad hela torsdagen på grund av detta tycker jag att det är befogat!!

Tänk efter. Före.

Ett problem som väldigt ofta drabbar mig är mina ouppklarade, ofullständiga tankar och åsikter.

Dessa är inte ett problem i sig, för de kan ju oftast lösa sig.

Så länge man håller dem i huvudet.

De flesta som känner mig har förmodligen någon gång råkat ut för mina ologiska resonemang, som jag i princip med mitt liv som insats står för. Som jag ivrigt försöker förklara, försöker gå runt resonemanget och närma mig från ett annat håll, i princip slår knut på mig själv för att hävda min rätt eller förklara hur jag tänker.

Och jag lägger fram mer och mer tills det slår mig.
Jävlar. Detta håller inte. Det där tänkte jag inte på innan. Detta går inte att förklara.
Resultatet av detta blir att man, mitt i en argumentation börjar svaja, ta ställning på nytt. Ändra sig, skulle många uttrycka det.

Men det blir ju väldigt konstigt om man, mitt i en mening, börjar argumentera kraftfullt för det man nyss var emot.

Så vad gör man?
Man låter det klinga ut. Hoppas att man tog upp det med någon som, om det är nödvändigt, skrattar vänligt åt mig.

Egentligen är det inte pinsamt. Snarare överraskande.
Jävlar, ingen fattar mitt superintelligenta resonemang.
Och oftast är det väldigt kul också...

Förväntningar

Samhället är uppbyggt av förväntningar och imorgon.

Man planerar enbart inför framtiden. Aldrig för idag. Bara för imorgon. Nästa Vecka. När det och det inträffar. Under de omständigheterna.

Men nu då? Just nu. Idag. Är det inte lika viktigt att vi har det bra idag? Varför inte planera för idag? Låta imorgon vara orörd.

Det fungerar inte så. Inte i det moderna samhället. Där 'överleva' är samma sak som 'ha allting planerat in i minsta detalj', 'uträtta så mycket som möjligt', 'inte bara slappa'. Varför inte?

Förmodligen är vi beroende av att planera. Förvänta oss. Bygga upp förväntningarna. Genom planerning.

Och det är inget fel på förväntningar. Det är ju självklart att man måste förvänta sig saker. Och man måste planera.
Man måste planera för framtiden. Man måste förvänta sig saker i framtiden. Utan förväntningar saknar man drivkraft. Utan förväntningar har man ingen motivation. Man blir vilsen. "Bara driver runt".

Men vad ska man förvänta sig? Om man är inställd på att få det jättebra. Ett högavlönat jobb med status. En underbar familj. Villa med stor trädgård och lyxbil.
Man blir besviken. Det är inte alls troligt att det blir så. Man förväntade sig för mycket.

Men om man får allt som man förväntade sig? Inte fan blir man överlycklig för det, vilket man borde. Man har ju alltid vetat att man kommer få det. Man har förväntat sig det hela livet.

Men den som lägger upp blygsamma förhoppningar. Jag ska få ett halvbra jobb på Ica, en tvåa ganska nära centrum. Kanske en bra vän...mer än så blir det nog inte
Denna skulle bli upp över öronen förtjust över det som den med höga förhoppningar fnyser åt.

Men denna individ kommer inte att komma så långt. Hon tror inte att hon (ingen speciell person avses, 'hon' är bara den vanliga benämningen på obestämda människor...) kan få det så bra. Hon kommer att stanna 'halvvägs'.

Och det är bra för samhället. Vi behöver ju de som har jobb med "lägre status". De som ingen egentligen ser bakom de 'viktiga' pesonerna. Men samhället skulle kollapsa utan dem.

Och vissa är nöjda med att befinna sig där de är. Eller?
Jag tror inte det. Jag tror att alla vill befinna sig högt uppe på karriärstegen. Men alla förväntar sig inte att någonsin komma dit. Så de är nöjda.

Jag har hellre ett halvtaskigt jobb och är trygg än att satsa på ett bättre med risk att förlora allt.

Man gör inte många omedvetna val. Man väljer att stanna där man är. Och man är nöjd.
Eller är det så att man nöjer sig?
Kanske accepterar.


Förväntningar leder ibland till besvikelser. Men de tar oss också framåt. De gör oss missnöjda när vi får mindre än vi förväntat oss. Glada när vi får mer.

Men det får vi sällan. Mer än vi förväntar oss, alltså.

Slutligen vill jag tillägga att jag inte är ute efter att provocera någon på något sätt. Detta inlägg kan uppfattas som osammanhängande och ibland, för vissa, nedvärderande. Det är absolut inte meningen. Det är en tankegång. Jag hade inte tänkt utveckla det i den riktning det tog. Men det blev så.

Jag har inte ens en klar åsikt i den diffusa frågeställningen jag har utvecklat. Om det ens är en fråga.

Ny layout

Lekt ihop en ny layout med hjälp av akvarellfärger, klistermärken, paint och Photoshop Lightroom.

Denna layout kommer förmodligen inte att bli bestående, eftersom jag inte helt och fullt gillar den.

Överväger att använda denna bild senare:


Det kändes dock bättre att köra på något eget istället för någon "mall" som tusentals andra använder. Något litet tecken på satanistiska tankar?
Då tänker jag inte på svart, rött och femuddiga stjärnor utan ordet satans ursprungliga betydelse- motsatt/motsats/tvärtom.

Med detta mindre intellektuella inlägg går jag till sängs efter en lång dag med pyssel på nära nog hi-tec nivå och kvävande frustration.

Städmani

Hon kom in i det till synes rena köket. Genast började hennes sinnen uppfatta små sandkorn på golvet. En fläck efter en vattendroppe på den skinande diskbänken. Bordstabletterna som inte låg i en 90-graders vinkel i förhållande till bordet... Pulsen ökade och binjurarnas produktion av stresshormoner skjöt i höjden...

Vänta lite. Det är ju jag. Jo, det är verkligen det.
Jag har drabbats av städmani. Allt måste vara i perfekt ordning, speciellt i köket. Jag tål inte oreda i köket. Jag klarar inte av sandkorn på golvet. Vilket är svårt att undvika när man har hund.
Mattor som blivit "tilltrasslade"? Jättejobbigt tycker jag. En osthyvel på fel plats kan förstöra helhetsintrycket av rummet.
Då jag för tillfället delar bostad med en individ som inte har mycket känsla för ordning (Har också lärt mig att det kallas för gardin-genen. Motsatsen är fälg-genen som min bror definitivt bär på...) är dessa små...man kan kalla det för "anfall"... en ganska vanlig del i vardagen.

Därmed inte sagt att min bror är väldigt oordentlig. Han är bara inte manisk. Som en annan...

Men ett lustigt faktum är åh-vad-bra-mamma-är-hemma- syndromet. Så fort hon är hemma släpper det maniska beteendet. Och så fort hon åker igen blir det i princip kris. Då MÅSTE köket (notera att min mani endast gäller köket...) städas till, i princip, perfektion igen.


Förutom att inse detta har jag idag ägnat mig åt väldigt irriterande sysslor som jag återkommer till i helgen (DÅ kan det hända att jag hänger ut någon, om jag kan hitta någon ansvarig....), och att fotografera. Det sistnämda har jag upptäck är en väldigt rolig sysselsättning.

Vaddå tänka?!

Vaknade imorse med en insikt. Som slog hårt och intensivt i efterhand.
Hjärnan är inte riktigt med, slutledningsförmågan inte helt hundra.

Visade sig att min irritation över digitalkameran som tog så värdelösa landskapsbilder var helt överflödig. Redan nu fattar den med slutledningsförmåga vart jag vill komma...

Självklart bortsåg jag ifrån att inställningarna måste ändras beroende på vilken typ av bild man vill ha. Det känns i efterhand så väldigt självklart att man inte kan ta en landskapsbild med kamera i macro- läge. Det blir ungefär så här:


Orden som flimrade förbi i min morgondåsiga hjärna var många, anklagande, nedklankande och tillrättavisande. Några av de mildare var olika ordval med samma kontenta:
Krattskaft
Spånskalle
Yxskaft
Plus det vi ständigt hör i skolan:
Men snälla Rebecka, du måste ju tänka lite själv...

Hela dagen blev väldigt konstig igår. Det är bara att konstatera. Egentligen började det nog med att jag gick och lade mig för sent i måndags.
Dessutom blev det alltför mycket dator igår. De rekommenderade två timmarna/dag finns av en bra anledning.

För mycket tid framför datorn och sömnbrist resulterade i ett trött illamående som byggdes på mer och mer under dagen. Så till den milda grad att jag var nära att, efter att nästan ha blivit av med middagen, var nära att bara ge upp tanken på att genomföra ett aerobicpass.

Ställde mig på min sedvanliga plats med inställningen Om jag måste spy så hinner jag nog springa ut...
Till min stora lättnad och förtjusning släppte dock illamåendet efter första låten och jag lyckades konstatera att Pussycat Dolls version av "Jai Ho" är bättre än filmversionen (Från Slumdog Millionaire).
Jai Ho(you are my destiny)- Pussycat Dolls
Helt underbar låt. Vill ha i mobilen.

Dagen ser ut att bjuda på vackert väder. Överväger ännu en promenad, utöver morgon- och lunchpromenaderna.
Tänker också försöka ändra layouten på bloggen. Det vill säga, tänker försöka dra ut min högra hjärnhalva ur den hårt övervakade borgen som just nu omgärdar min lovlediga hjärna. I stora drag kan man säga att jag, helt manuellt, utan dator ska försöka klippa, klista, måla och rita ihop lite layoutbilder.
Huruvida det lyckas eller inte återstår att se. Det lär väl märkas...

Post-Aerobic-Groggy- syndrom

Det är flera saker som gör friskispass, och i synnerhet aerobicpassen så himla roliga. Bara det faktum att man får hänge sig i ren glädje och röra sig till underbar musik i en timme är egentligen tillräckligt. Sedan att alla är så otroligt trevliga är ju inte ett minus. ♥

Jag har under hösten kommit att inse att tisdags- och torsdagspassen i princip är det enda som jag ser fram emot.

Men det har vissa...ja, jag skulle nog inte kalla det för baksidor, för i sig är det ju inte något negativt, men:


Post-Aerobic-Groggy-syndrom, man skulle också kunna kalla det post-pass-totalt-blåst- syndrom, men det låter bara inte lika proffsigt. Man skulle också kunna göra det till en akronym, PAGS. En läkare skulle förmodligen kunna tala om vad det beror på, denna totala oförmåga att tänka helt klart direkt efter ett pass.
Nu vet jag ju inte om detta drabbar andra, men jag vet att ledare också upplever det. Känslan av att man är...bortdomnad. Inte helt hundra. Alla myror är inte i stacken, så att säga. Hjulet snurrar, men hamstern är död. Känslan kan också likställas med att "sväva på små moln".

Kan tänkas att det är så det känns att vara påtänd. Nu är det något jag inte har någon som helst erfarenhet av, så jag är väl inte den att dra paralleller...

En annan effekt man märker av efter sådär 10-15 pass är att låtarna är positivt betingande. Jättebra, jag kan inte höra Waldo's people- Loose control utan att få en enorm adrenalin-och endorfinkick. Jättebra.

När inte även rörelserna är betingade. Starkt betingade. (Därför tycker jag att det är lite småtaskigt att ha samma låt *läs: Basic element- Touch you right now* i både medel- och aerobicpasset...) Det blir lätt konstigt när man sedan lyssnar på låtarna på annan allmän plats, och helt plötsligt måste hoppa, måste ta ett mambosteg, måste hoppa. Man befäster sitt rykte om att vara underlig lite till. Eller, om man inte har ett sådant sedan innan kan man nog skaffa sig ett genom att gå igenom en aerobicskoreografi i skolkorridoren eller på stan...


Annat jag haft för mig idag är att fota. Och främst bearbeta dessa i min nya bästa vän, Lightroom. En komplex vän som ännu inte har öppnat sig helt för mig...

















Att det står "Copyright 2002" på bilderna är något som jag inte står för, jag har ingen aning om varför...