Helt ofattbart!!

Ett liv som gris from Djurrättsalliansen on Vimeo.

Detta gjorde mig helt mållös, äcklad, nedstämd och otroligt förbannad!! Att man kan behandla dessa intelligenta, vackra djur på detta sätt!!

Heja Coop Forum som numera slutat köpa in kött från dessa tortyrliknande "farmar"!

Svenskt fläskkött, my ass. Fläskkött, ursprung Helvetet passar mycket bättre!

Svamphelg!!

Denna helg har till stor del ägnats åt att plocka svamp, en enormt underhållande syssla som faktiskt ger en del adrenalinkickar.

Faktum är att hela helgen varit ganska härlig. Hela svampplockarjippot inleddes egentligen med en långpromenad i den efterlängtade höstsolen på lördagsmorgonen.
I skogen hittade vi ett par mindre sjöar (Eller större vattensamlingar), ungefär lika stora som en normalstor simbassäng på ett badhus. "Stränderna" bar bevis på enorm bäververksamhet och där klafsade vi fram med liv och lust. Stora vovven fann stort nöje i att kasta sig i vattnet efter en utslungad, bävergnagd pinne. En annan såg sig om och hittade ett väldigt svampinvarderat träd.
Ska tilläggas att det INTE var denna svamp som plockades...

Hittade sedan den 'riktiga' svampen på en mindre stig. Trattkantareller är för mig en ganska avlägsen svampsort, har alltid kört stenhårt på de hederliga gula kantisarna. Men när jag väl hittade dessa trattisar så chansade jag på att de var ätliga och tog med mig dem hem. Efter att ha jämförd med bilder och beskrivningar på internet blev jag övertygad om att svampen inte bara var ätlig, utan också såldes för 130 kr/kg i närmsta livsmedelsaffär.
Idén om att skogen var full av ätlig höstsvamp tog över min hjärna och lunchpromenaden ägnades helhjärtat åt detta maniska svampletande.
Två timmar senare kommer en helnöjd Rebecka hem med två sjukligt uttråkade hundar och ungefär 6 liter trattkantareller.

Denna bedrift förstärktes och upprepades imorse, då jag var ute från 9.00 till 13.00 och på ett maniskt och älgaktigt sätt klampade fram genom mossan med blicken stint fäst i backen. Fick dock ihop ungefär lika mycket kantareller som igår och konstaterar att jag nu har ett överflöd av svamp...

Storbesök

Nu är det ett tag sedan det blev något inlägg, av den enkla anledningen att jag inte harft varken tid eller något att skriva om. Jag är inte så naiv att jag inbillar mig att någon är intresserad av vad jag gör varje dag, vad jag åt till lunch, vem jag är irriterad på eller huruvida jag är vaccinerad mot A(H1N1) eller inte.

Men nu har jag något att skriva om. Vi har nämligen fått temporär tillökning av familjen.

Mamma, som bor i Umeå under veckorna lånade nämligen en hund under helgen. Dock inte "just any dog", utan en Grand Danois. Och han är precis så "grand" som namnet antyder.
Och han heter Viggo. Viggo.
Viggo är ett namn man ger en liten lurvig, luddig, bjäbbande småhund, en kanin eller ett marsvin. Eller en apa.Tänk bara, en stor, mastig, respektingivande hund som graciöst flyger fram (så graciöst en sönderavlad ras nu kan flyga fram...) i skogen. Som heter Viggo. Vilket antiklimax...

Denna stora hund har en enorm mule med en enorm salivproduktionskapacitet. Salivet har ungefär samma konsistens som snigel, och en effektiv produktion på ca en halv liter i timmen.
Dessa kopiösa mängder lägger sig i ett ytskikt över det mesta- i brösthöjd och nedåt- och får min härdade läkarmor, som borde vara van, att bli spyfärdig.
Städmanikern, dvs jag, bryr mig inte nämnvärt. Konstigt nog. Dock är det inte så fantastiskt jätteöverdådligt roligt när hunden skakar på sig och saliven i decimeterlånga, slimiga trådar flyger ut ur munnen på honom. Det kan även jag medge...

Ännu en lustig förseelse med denna hund är lukten. Han luktar inte hund, utan något obestämbart lavendel-honungsaktigt. Förmodligen har stackarn blivit badad.
Fast jag vill nog ändra begreppet stackarn där. Jag tror inte att det är hunden det är synd om, utan mer troligt ägarna...
Slemmet, storleken och lukten till trots är detta nog en av de mest väluppfostrade hundar jag stött på. Så otroligt snäll, lugn och försiktig.
Särskilt försiktig är han när han ska ta godis ur handen. Skillnaden mot schäfern Nigra som kastar sig över hela handen med sådan kraft att hon mer än en gång bitit upp ett blödande sår på min hand är nästan obeskrivbar. Till hennes försvar måste dock nämnas att hon inte gör det av elakhet, utan av en desperat önskan att få sin godisbit ögonblickligen och tron att den kommer upplösas i intet om hon inte tar den kvickt som attan...
Som sagt har han en enorm mule, och också en enorm nos som han flitigt använder. Två gånger på två dagar har han klivit ut i skogen (Likheten med en älgkalv är slående) och kommit tillbaka med ett ruttet, stinkande ben som förmodligen legat i mossan sedan urminnes tider.
Kanske är det dinosaurieben...
Bilderna är värdelösa, förutom de som min mamma har tagit. Beror delvis på att jag är värdelös som fotograf, delvis på dåligt ljus och delvis på att jag har en värdelös kamera. Dessutom regnade det, och de små prickarna som svävar som eldflugor beror på just detta i kombination med blixt.
Fast man ska ju inte skylla ifrån sig...

I månens sken

Skornas mjuka gummisulor slår emot marken i dova, taktfasta dunsar. Hundens klor klickar mot asfalten. Den är inte blöt, men inte heller torr. Den är fuktig och kall, men stabil att gå på. Ännu har inte vintern helt kopplat sitt grepp och vätan är ungefär en grad från fryspunkten.
Luften vi andas har en frisk lukt av obesudlad morgon. Doften av de förmultnande lövmassorna, som hela sommaren klätt träden, är förnimbar. Luften, ur vilken vi extraherat syre, återvänder ut i atmosfären i ångande moln. Halvmånens ljus reflekterar ångan när den stiger uppåt, för att sedan upplösas och försvinna ur synfältet. Tystnaden känns kompakt, underbar, befriande. Ännu har inte den tunga trafiken, som dundrar fram på E4:an dragit igång på allvar. Endast tidningsbudets lilla bil, med en strålkastare på taket, kör sin rutt..

Förflyttar man sig från bebyggelsens orange sken framträder stjärnhimlen tydligt. Miljontals stjärnor, så många att flera av dem inte syns. Men de som syns blinkar åt oss. De blinkar inte starkt. För den som inte ser efter lyser de konstant. Men ljuset blir starkare och svagare. Detta har nog en kemisk förklaring. Jag tror faktiskt att jag kan förklara det. Men det är inte relevant. Inte på morgonen.

Den halva månen reflekterar solens intensiva ljus, och sänder det vidare ner till oss. Ljuset är så intensivt att ficklampan blir överflödig.
Det lyser upp de skira dimmassorna som ligger över sundet, skidbackarna, fälten... Så tunna, så ömtåliga. Som om de skulle skingras vid minsta vindpust. Som om den vore de mytiska varelsernas kvardröjande andedräkter. Varelserna som få har sett, som döljer sig för den grymma mänskligheten. Därför kan de inte bevisas. De vill inte bli utsatta för tester. De vill bara vara.
På så sätt liknar de oss, mig och min hund. Vi vill bara ifred i skydd av mörkret, innan dagens strapatser drar igång.
Andas egen luft. Inte dela den med andra.
Lugn och ro.
I månens sken.


Liten beskrivning av mina intryck under morgonpromenad ner till södra sundet. Underbar morgon...

Ödet...

Ödet? Finns det egentligen? Högre instanser med makt att styra våra liv? Vilka som ska mötas. Vart man ska ta vägen. Hur man ska leva. Vad man ska hålla på med. Är livets väg utlagd redan när vi föds?

Har 'något' redan planerat vårat liv? Kan vi egentligen påverka det?

Är ödet med oss, i oss, runt omkring oss? Styr ödet själen? Påverkar oss? Får andra att påverka oss?

Slumpmässiga händelser och möten som verkar förändra hela vårat liv.

Man står nog i vägskäl livet väldigt ofta. Men man märker det inte just där, just då. Men efteråt börjar man kanske tänka. Hur skulle det ha blivit om jag gjort på ett annat sätt? Valt den andra vägen?

Men tänk om det inte ens går? Om man verkligen styrs av någonting annat. Något vi inte kan förstå. Något som hindrar oss från att göra fel val. Ett val kan kännas fel just då, men kanske är det så att man ska göra det valet. Kanske man behöver det där felaktiga valet för att lära sig något. Något viktigt.

En annan 'flummig' sak jag tror på är reinkarnation. Återfödelse. Att själen vandrar genom flera kroppar. För att lära sig. Vad man ska lära sig är för mig fortfarande oklart. Men livet måste ha en mening. Det måste vara en del i ett större sammanhang.

Själen är kanske inte ens min egen. Den är kanske som en katt. Man har kvar den för att den väljer att stanna hos en. För att den har en anledning.

En väldigt bra liknelse jag häromdagen hörde från en väldigt intelligent person är någonting i stil med:
Själen är som tråden genom ett pärlband. Varje pärla är en kropp som själen lever igenom. För varje pärla får själen ny kunskap som man kan se tillbaka på i nästa liv. Kanske inte medvetet, men det ligger nog i det undermedvetna.

Lite underliga funderingar som väcktes på en SO-lektion då vi diskuterade hinduism. Jag är egentligen inte religiös. Jag tror dock på vissa övernaturliga krafter...

Återigen: Ny layout

Denna gång är jag riktigt nöjd med min layout. Önskar dock att det gick att ha bilder på "kanterna" istället för bara färg.

Men man kan ju, som sagt, inte få allt.

Jul...

Detta är något som jag ofta tjatar om. Julen. Jag är utled på julen. Det mesta som har med julen att göra. Jag måste faktiskt förklara detta.
Motivera, som det står i våra läroböcker.

Alltså, till att börja med är ju julen en årstid. Eller det har snarare blivit det. En årstid som innefattar i princip hela den blöta, kalla, slaskiga, grå, trista och stundom vackra och vita delen av vårat inte särskilt varma år.
Julen har blivit ett kommersiellt jippo. Butiker som börjar sälja glögg, julmust, julgodis och dekorationer redan i Augusti. Ikeas julkatalog som kommer i slutet av oktober. Julen har för helvete blivit ett äckligt, fjäskigt tortyrredskap som blåses upp och används i syfte att tjäna så mycket pengar det bara är möjligt. Företag som i reklamer stolt predikar att det inte blir någon jul utan den och den av våra produkter, ackompanjerat av bjällerklang, tomtar, renar, julgranar och tindrande barnögon.
Annonser för storslagna julbord på stora uppslag i lokaltidningarna.

Det är äckligt!
Julen är inte ett tillfälle för företag som Scan eller Ikea att få sälja extra. Det är gemenskapens högtid. Det är levande ljus, nötter, en flammande brasa och en doftande gran. Sedan är det ju jätteroligt att få julklappar! Det tänker jag inte förneka.
Att vissa företag får in mer än andra på grund av vad de säljer är ju naturligt, men det som får mig att se rött är slogans som "Det blir inte jul utan Mamma Scans köttbullar" eller "Dags för något nymodigt? Ikeas vita julgran glimma/glittra/glitter/blingbling eller något annat typiskt Ikea-namn som får alla att bara vilja kräkas.

Marknaden som kommer hit i maj varje år...Där handlar det om konsumtion och kommersialisering. Julen handlar om familjen och de traditioner man har i sin familj!
Nu är man så helvetiskt less på skiten i mitten av november att man knappt orkar bry sig alls.

Inga inlägg idag

Har helt enkelt inte haft lust att skriva idag. Har dock några tankar på lager som kommer att bli inlägg så småningom.

Håller på med en ny layout, början på den syns redan på sidan. Är inne i ett så kallat "flow". Jätteroligt!

Sov för lite inatt. Jag får gå och lägga mig tidigt idag. DVS nu. Ska dock läsa lite ur "Xenophobe's guide to the swedes" först. Underbar bok. kommer även att återkomma till denna någon gång...