En liten sak har hänt i mitt liv. Inte en jättegrej eller något omvälvande, annat än för mitt hopp om människans harmoniska fortlevnad och behagliga sociala temperatur...
Jag har fått sommarjobb. Jajemän, ett jobb jag sökte, men sedan själv avslog under intervjun då det stod klart för mig att perioden som diskuterades var 7-8 veckor. Det är en ganska jäkla lång tid att binda upp sig på, så man kan väl påstå att jag lite elegant duckade undan och avböjde (Den exakta ordalydelsen var "När jag sliter arslet av mig ett helt år i skolan är det inte direkt som om jag kommer binda upp mig hela sommaren också"...)
Men, hur som helst fick en annan stackare nog efter halva perioden och hoppade av, varpå jag hastigt och lustigt ringdes upp av samma person som intervjuade mig tidigare med frågan "Vill du jobba ca 4 veckor?"
Så, numera, fram till augusti ungefär, står jag 4-5 timmar om dagen, 5 dagar i veckan och... säljer jordgubbar.
Japp. Det klassiska sommarjobbet. Och visst. Man får pengar. Man får äta jordgubbar. Man får träffa folk.
Och man inser hur jäkla seriöst folk tar sina jordgubbar. Alltså, HUR kan man bry sig så mycket om jordgubbar? Och hur kan man till och med vända detta till en förutsättning att få skälla ut de underbetalda ungdomarna som står helt ensamma och ska ha hand om kassan, ha alla påsar och backar i ordning, vara trevlig och dessutom rensar igenom de leveranser vi egentligen bara ska sälja. Jag ska ALDRIG MER gnälla över en försäljare. Av något slag. Eller en kassakö. Eller väntetid pga mänsklighetens natur (ja, man blir lätt kissnödig åtminstone en gång under fyra timmar).
Och sedan finns det ett par saker jag verkligen förstått nu:
*Majoriteten av alla människor vill ha den bästa/rödaste/fullaste litern jordgubbar.
*Jordgubbarna var skitdåliga under midsommarn. Ja, du fick kasta halva asken du betalat så mycket för, ja, de var sura, hårda eller ljusblå. Ärligt, för min del hade de lika gärna kunnat vara blåvioletta. Midsommar var för två veckor sedan. Släpp det.
*I asken du köpte förra veckan/igår/i onsdags eller när du senast besökte din faster var hälften ruttna i. Det är bedrövligt. Detta är en kommentar man hör så ofta att man faktiskt blir immun mot pensionärernas (8 av 10 är pensionärer...) sura miner och grinighet. Ja, okej, jag kan hålla med om att det är jävligt att behöva kasta hälften av de där vidrigt dyra små bären. Vill du ha numret till min arbetsgivare eller leverantör? För hur gärna vi än vill så KAN vi inte stå och rensa varenda back. Det beror på att varje säljare ensam ska hålla koll på kassan, sälja jordgubbar, vara trevlig, springa efter mer rött guld och kanske, eventuellt hinna gå på toa. Lunch? Glöm det. Man kan se det som att jag skyller ifrån mig. Och det gör jag. För jag är ingen supermänniska.
En annan lite halvtaskig sak är att det är väldigt kallt. Det spelar ingen roll att solen skiner när man står i skuggan. Det är helt okej när det är vindstilla. Då är det faktiskt riktigt behagligt. Men, nu har det blåst extremt mycket två dagar i rad. Man står där i vindjacka och tjock dunväst i snålblåsten och fumlar med stelfrusna fingrar med plastpåsar som, no shit, skulle kunna användas som segel. Idag var jag ledig och kunde sitta i solen, men även när jag blir varm är kylan inte långt bort och jag går konstant runt i fleecetröja och handledsvärmare. Och under gårdagens pass hade jag precis intagit position i skuggblåsten då en gubbe med mycket sur uppsyn kommer fram.
Jodå, detta känner vi igen.
- Alltså, jordgubbarna i onsdags...
One, two, three, here we go...
-...köpte en liter, det var ju bara saft i botten. Och ruttna bär också.
Här försöker man som säljare vara lite överslätande och försöka bli av med den olyckliga individen utan att förlora humöret.
-...man skulle ju fan kräva skadestånd...
Allvarligt talat. Han måste VERKLIGEN ha sett fram emot sina jordgubbar. Om mitt största problem i livet skulle vara en liter mosiga jordgubbar skulle jag vara så FANTASTISKT glad. Just sayin'
Men man träffar trevliga människor också. En av dessa konstaterade i förrgår:
"Inget gör svenskarna så snåla som jordgubbar."
Amen. Undrar vad min arbetsgivare skulle säga om jag skrev det, tillsammans med hans mobilnummer, på en lapp och placerade det väl synligt på vårt bord.
