En grupp turister står och väntar på bussen som ska ta dem från hotellet, tillbaka till vardagen. Bland alla står en flicka i tolvårsåldern och gråter som att hjärtat ska brista, medan hon kramar om människorna hon lärt känna under semestern
Det är en scen jag tydligt minns. Själv var jag väl också runt 12 och tyckte att det var en väl häftig reaktion över att lämna ett hotell, förstod inte riktigt hur det kunde beröra någon så.
Men nu vet jag. Exakt den känslan hade jag när vi åkte från Evren Beach Hotel Resort i Side, Turkiet. När planet lyfte rann faktiskt tårarna, och fortfarande, två dagar efter hemkomst, känner jag en sådan underlig smärta och saknad i själen. Inte så mycket efter värmen och badet som efter människorna och stämningen på hotellet.
Resan var alldeles för kort. De första dagarna var jag nästan utslagen av värmen och extremt rastlös av att ha varit van vid att alltid göra någon, hela sommaren. Försökte mig på att springa, och det gick an sålänge det blåste, men på det stora hela är det knepigt att springa eller ens gå när solen steker, även om det blåser... Räddningen var att hotellets entertainment team erbjöd step-aerobic, i vilken jag med liv och lust deltog i, i 30 graders värme. Detta var ändå relativt svalt, eftersom det var kl 17.
Vattengympan deltog jag inte i förrän två dagar innan vi skulle åka eller så, men det var väldigt trevligt att hoppa runt med mestadels gamla tanter i poolen eller det varma havet.
Men en av de sakerna som berörde mig mest var en av personerna i tidigare nämnda Entertainment team, kvinnan som bl a ledde vattengympan, Sevil. Man kan inte säga annat än att hon är en iögonfallande person: Helt 'turkisk' till utseendet, mörk, halvmörk hud, vacker på ett sätt som inte är uppenbart till en början- och med turkosblå ögon. Dessutom väldigt kul människa, inte så påflugen som underhållningsmänniskor ofta kan bli, utan mest självklar och självsäker, åtminstone utåt sett.
Något av det som gör mig mest ledsen med att lämna stället är faktiskt att jag inte började prata mer än ytligt med henne förrän sista kvällen vi var där. Det gick väldigt lätt att prata när vi väl kom igång, det kändes som att vi var på samma plan, även om hon var 10 år äldre, och jag hade så hemskt gärna velat veta mer om henne... Om ödet vill det så jobbar hon fortfarande där nästa år när vi planerar att återvända till Evren Beach och stanna två veckor.
Hade också extremt mycket tid att tänka, och fick många insikter om mig själv, men också om andra människor runt omkring mig, och har insett att jag just nu lägger ner energi i vissa relationer som åsamkar mig mer obehag än glädje, och insåg att det helt enkelt inte är värt det.
Inte direkt en 'vanlig solsemester' med att sola och bada, men ett uppskattat hopp från vardagen. Och mycket att tänka på här hemma också...
