Torsdagens lätt frustrerande syssla var att skruva ihop ett "byggset" från Jysk. Denna skulle resultera i en byrå i ek, vilket den fantastiskt nog också gjorde efter många om och men.
Vad får då en relativt smart person att ägna sig åt detta? Jo, det var lite grann som en födelsedagspresent till modern som fyller år den 5/11.
Att bygga ihop byrån var ett av alternativen, det andra var att rita någonting.
Men alltså, om man nu ska göra en instuktion för hur i helvete man ska skruva ihop byrån, utan att få ett smärre frustrationssammanbrott(är det ens ett befintligt ord?) varför inte göra den idiotsäker
-och T Y D L I G?!
Alltså, några JYSK-försäljare med varierande intellekt och erfarenhet borde verkligen få testa skruva ihop möbler efter instruktionsbladen som lite käckt kommer med.
Jag är helt övertygad om att det var ett större fel i teckningen (notera att det inte fanns någon förklarande text). Antingen det eller så är jag verkligen stendum. Men det GICK INTE att skruva ihop vissa delar enligt instuktionerna.
Och att delarna ska vara så opedagogiskt utmarkerade. DVS de är inte markerade, men utritade i 'manualen'. Självklart inte med mått angivna, utan man får väl gissa på ett ungefär.
Och skruvarna sedan! De är namngivna från A till K och packeterade i små, prydliga påsar. Skulle det vara så enormt svårt att trycka dit en LITEN bokstav?!
Nog för att detta inlägg är väldigt gnälligt och reaktionen förmodligen är Men hur svårt kan det vara att tänka lite ibland då? . Nej. Jag vill faktiskt inte behöva bli så frustrerad över obegripliga instuktioner att jag till sist är redo att ha ihjäl någon, eventuellt tillfoga mig själv stor fysisk smärta för att avleda ilskan.
Man ska kunna skruva ihop helvetet utan större förståelsesvårigheter även om man inte har någon större erfarenhet.
Och att det SAKNAS SKRUVAR. Det är en regel snarare än ett undantag. Så ska det INTE vara. Man SKA INTE behöva avbryta allting bara för att man saknar två viktiga skruvar. Som någon hi-tech- maskin har råkat glömma.
Dock står byrån där nu. Inte helt efter instuktionerna, eftersom dessa som sagt inte gick att utföra. Minus två skruvar som inte fanns där. I detta fall var det som tur var överflödiga skruvar som faktiskt inte var särskilt nödvändiga.
Men ändå. Det stör. Det är stressande.
Lyckligtvis fungerar alla lådor helt perfekt att dra ut, byrån står stadigt och mamma blev väldigt glad.
Väldigt gnälligt inlägg, som sagt. Men med tanke på att jag var frustrerad hela torsdagen på grund av detta tycker jag att det är befogat!!
lördag 31 oktober 2009
fredag 30 oktober 2009
Tänk efter. Före.
Ett problem som väldigt ofta drabbar mig är mina ouppklarade, ofullständiga tankar och åsikter.
Dessa är inte ett problem i sig, för de kan ju oftast lösa sig.
Så länge man håller dem i huvudet.
De flesta som känner mig har förmodligen någon gång råkat ut för mina ologiska resonemang, som jag i princip med mitt liv som insats står för. Som jag ivrigt försöker förklara, försöker gå runt resonemanget och närma mig från ett annat håll, i princip slår knut på mig själv för att hävda min rätt eller förklara hur jag tänker.
Och jag lägger fram mer och mer tills det slår mig.
Jävlar. Detta håller inte. Det där tänkte jag inte på innan. Detta går inte att förklara.
Resultatet av detta blir att man, mitt i en argumentation börjar svaja, ta ställning på nytt. Ändra sig, skulle många uttrycka det.
Men det blir ju väldigt konstigt om man, mitt i en mening, börjar argumentera kraftfullt för det man nyss var emot.
Så vad gör man?
Man låter det klinga ut. Hoppas att man tog upp det med någon som, om det är nödvändigt, skrattar vänligt åt mig.
Egentligen är det inte pinsamt. Snarare överraskande.
Jävlar, ingen fattar mitt superintelligenta resonemang.
Och oftast är det väldigt kul också...
Dessa är inte ett problem i sig, för de kan ju oftast lösa sig.
Så länge man håller dem i huvudet.
De flesta som känner mig har förmodligen någon gång råkat ut för mina ologiska resonemang, som jag i princip med mitt liv som insats står för. Som jag ivrigt försöker förklara, försöker gå runt resonemanget och närma mig från ett annat håll, i princip slår knut på mig själv för att hävda min rätt eller förklara hur jag tänker.
Och jag lägger fram mer och mer tills det slår mig.
Jävlar. Detta håller inte. Det där tänkte jag inte på innan. Detta går inte att förklara.
Resultatet av detta blir att man, mitt i en argumentation börjar svaja, ta ställning på nytt. Ändra sig, skulle många uttrycka det.
Men det blir ju väldigt konstigt om man, mitt i en mening, börjar argumentera kraftfullt för det man nyss var emot.
Så vad gör man?
Man låter det klinga ut. Hoppas att man tog upp det med någon som, om det är nödvändigt, skrattar vänligt åt mig.
Egentligen är det inte pinsamt. Snarare överraskande.
Jävlar, ingen fattar mitt superintelligenta resonemang.
Och oftast är det väldigt kul också...
Förväntningar
Samhället är uppbyggt av förväntningar och imorgon.
Man planerar enbart inför framtiden. Aldrig för idag. Bara för imorgon. Nästa Vecka. När det och det inträffar. Under de omständigheterna.
Men nu då? Just nu. Idag. Är det inte lika viktigt att vi har det bra idag? Varför inte planera för idag? Låta imorgon vara orörd.
Det fungerar inte så. Inte i det moderna samhället. Där 'överleva' är samma sak som 'ha allting planerat in i minsta detalj', 'uträtta så mycket som möjligt', 'inte bara slappa'. Varför inte?
Förmodligen är vi beroende av att planera. Förvänta oss. Bygga upp förväntningarna. Genom planerning.
Och det är inget fel på förväntningar. Det är ju självklart att man måste förvänta sig saker. Och man måste planera.
Man måste planera för framtiden. Man måste förvänta sig saker i framtiden. Utan förväntningar saknar man drivkraft. Utan förväntningar har man ingen motivation. Man blir vilsen. "Bara driver runt".
Men vad ska man förvänta sig? Om man är inställd på att få det jättebra. Ett högavlönat jobb med status. En underbar familj. Villa med stor trädgård och lyxbil.
Man blir besviken. Det är inte alls troligt att det blir så. Man förväntade sig för mycket.
Men om man får allt som man förväntade sig? Inte fan blir man överlycklig för det, vilket man borde. Man har ju alltid vetat att man kommer få det. Man har förväntat sig det hela livet.
Men den som lägger upp blygsamma förhoppningar. Jag ska få ett halvbra jobb på Ica, en tvåa ganska nära centrum. Kanske en bra vän...mer än så blir det nog inte
Denna skulle bli upp över öronen förtjust över det som den med höga förhoppningar fnyser åt.
Men denna individ kommer inte att komma så långt. Hon tror inte att hon (ingen speciell person avses, 'hon' är bara den vanliga benämningen på obestämda människor...) kan få det så bra. Hon kommer att stanna 'halvvägs'.
Och det är bra för samhället. Vi behöver ju de som har jobb med "lägre status". De som ingen egentligen ser bakom de 'viktiga' pesonerna. Men samhället skulle kollapsa utan dem.
Och vissa är nöjda med att befinna sig där de är. Eller?
Jag tror inte det. Jag tror att alla vill befinna sig högt uppe på karriärstegen. Men alla förväntar sig inte att någonsin komma dit. Så de är nöjda.
Jag har hellre ett halvtaskigt jobb och är trygg än att satsa på ett bättre med risk att förlora allt.
Man gör inte många omedvetna val. Man väljer att stanna där man är. Och man är nöjd.
Eller är det så att man nöjer sig?
Kanske accepterar.
Förväntningar leder ibland till besvikelser. Men de tar oss också framåt. De gör oss missnöjda när vi får mindre än vi förväntat oss. Glada när vi får mer.
Men det får vi sällan. Mer än vi förväntar oss, alltså.
Slutligen vill jag tillägga att jag inte är ute efter att provocera någon på något sätt. Detta inlägg kan uppfattas som osammanhängande och ibland, för vissa, nedvärderande. Det är absolut inte meningen. Det är en tankegång. Jag hade inte tänkt utveckla det i den riktning det tog. Men det blev så.
Jag har inte ens en klar åsikt i den diffusa frågeställningen jag har utvecklat. Om det ens är en fråga.
Man planerar enbart inför framtiden. Aldrig för idag. Bara för imorgon. Nästa Vecka. När det och det inträffar. Under de omständigheterna.
Men nu då? Just nu. Idag. Är det inte lika viktigt att vi har det bra idag? Varför inte planera för idag? Låta imorgon vara orörd.
Det fungerar inte så. Inte i det moderna samhället. Där 'överleva' är samma sak som 'ha allting planerat in i minsta detalj', 'uträtta så mycket som möjligt', 'inte bara slappa'. Varför inte?
Förmodligen är vi beroende av att planera. Förvänta oss. Bygga upp förväntningarna. Genom planerning.
Och det är inget fel på förväntningar. Det är ju självklart att man måste förvänta sig saker. Och man måste planera.
Man måste planera för framtiden. Man måste förvänta sig saker i framtiden. Utan förväntningar saknar man drivkraft. Utan förväntningar har man ingen motivation. Man blir vilsen. "Bara driver runt".
Men vad ska man förvänta sig? Om man är inställd på att få det jättebra. Ett högavlönat jobb med status. En underbar familj. Villa med stor trädgård och lyxbil.
Man blir besviken. Det är inte alls troligt att det blir så. Man förväntade sig för mycket.
Men om man får allt som man förväntade sig? Inte fan blir man överlycklig för det, vilket man borde. Man har ju alltid vetat att man kommer få det. Man har förväntat sig det hela livet.
Men den som lägger upp blygsamma förhoppningar. Jag ska få ett halvbra jobb på Ica, en tvåa ganska nära centrum. Kanske en bra vän...mer än så blir det nog inte
Denna skulle bli upp över öronen förtjust över det som den med höga förhoppningar fnyser åt.
Men denna individ kommer inte att komma så långt. Hon tror inte att hon (ingen speciell person avses, 'hon' är bara den vanliga benämningen på obestämda människor...) kan få det så bra. Hon kommer att stanna 'halvvägs'.
Och det är bra för samhället. Vi behöver ju de som har jobb med "lägre status". De som ingen egentligen ser bakom de 'viktiga' pesonerna. Men samhället skulle kollapsa utan dem.
Och vissa är nöjda med att befinna sig där de är. Eller?
Jag tror inte det. Jag tror att alla vill befinna sig högt uppe på karriärstegen. Men alla förväntar sig inte att någonsin komma dit. Så de är nöjda.
Jag har hellre ett halvtaskigt jobb och är trygg än att satsa på ett bättre med risk att förlora allt.
Man gör inte många omedvetna val. Man väljer att stanna där man är. Och man är nöjd.
Eller är det så att man nöjer sig?
Kanske accepterar.
Förväntningar leder ibland till besvikelser. Men de tar oss också framåt. De gör oss missnöjda när vi får mindre än vi förväntat oss. Glada när vi får mer.
Men det får vi sällan. Mer än vi förväntar oss, alltså.
Slutligen vill jag tillägga att jag inte är ute efter att provocera någon på något sätt. Detta inlägg kan uppfattas som osammanhängande och ibland, för vissa, nedvärderande. Det är absolut inte meningen. Det är en tankegång. Jag hade inte tänkt utveckla det i den riktning det tog. Men det blev så.
Jag har inte ens en klar åsikt i den diffusa frågeställningen jag har utvecklat. Om det ens är en fråga.
torsdag 29 oktober 2009
Ny layout
Lekt ihop en ny layout med hjälp av akvarellfärger, klistermärken, paint och Photoshop Lightroom.
Denna layout kommer förmodligen inte att bli bestående, eftersom jag inte helt och fullt gillar den.
Överväger att använda denna bild senare:
Det kändes dock bättre att köra på något eget istället för någon "mall" som tusentals andra använder. Något litet tecken på satanistiska tankar?
Då tänker jag inte på svart, rött och femuddiga stjärnor utan ordet satans ursprungliga betydelse- motsatt/motsats/tvärtom.
Med detta mindre intellektuella inlägg går jag till sängs efter en lång dag med pyssel på nära nog hi-tec nivå och kvävande frustration.
Denna layout kommer förmodligen inte att bli bestående, eftersom jag inte helt och fullt gillar den.
Överväger att använda denna bild senare:
Det kändes dock bättre att köra på något eget istället för någon "mall" som tusentals andra använder. Något litet tecken på satanistiska tankar?
Då tänker jag inte på svart, rött och femuddiga stjärnor utan ordet satans ursprungliga betydelse- motsatt/motsats/tvärtom.
Med detta mindre intellektuella inlägg går jag till sängs efter en lång dag med pyssel på nära nog hi-tec nivå och kvävande frustration.
Städmani
Hon kom in i det till synes rena köket. Genast började hennes sinnen uppfatta små sandkorn på golvet. En fläck efter en vattendroppe på den skinande diskbänken. Bordstabletterna som inte låg i en 90-graders vinkel i förhållande till bordet... Pulsen ökade och binjurarnas produktion av stresshormoner skjöt i höjden...
Vänta lite. Det är ju jag. Jo, det är verkligen det.
Jag har drabbats av städmani. Allt måste vara i perfekt ordning, speciellt i köket. Jag tål inte oreda i köket. Jag klarar inte av sandkorn på golvet. Vilket är svårt att undvika när man har hund.
Mattor som blivit "tilltrasslade"? Jättejobbigt tycker jag. En osthyvel på fel plats kan förstöra helhetsintrycket av rummet.
Då jag för tillfället delar bostad med en individ som inte har mycket känsla för ordning (Har också lärt mig att det kallas för gardin-genen. Motsatsen är fälg-genen som min bror definitivt bär på...) är dessa små...man kan kalla det för "anfall"... en ganska vanlig del i vardagen.
Därmed inte sagt att min bror är väldigt oordentlig. Han är bara inte manisk. Som en annan...
Men ett lustigt faktum är åh-vad-bra-mamma-är-hemma- syndromet. Så fort hon är hemma släpper det maniska beteendet. Och så fort hon åker igen blir det i princip kris. Då MÅSTE köket (notera att min mani endast gäller köket...) städas till, i princip, perfektion igen.
Förutom att inse detta har jag idag ägnat mig åt väldigt irriterande sysslor som jag återkommer till i helgen (DÅ kan det hända att jag hänger ut någon, om jag kan hitta någon ansvarig....), och att fotografera. Det sistnämda har jag upptäck är en väldigt rolig sysselsättning.
Vänta lite. Det är ju jag. Jo, det är verkligen det.
Jag har drabbats av städmani. Allt måste vara i perfekt ordning, speciellt i köket. Jag tål inte oreda i köket. Jag klarar inte av sandkorn på golvet. Vilket är svårt att undvika när man har hund.
Mattor som blivit "tilltrasslade"? Jättejobbigt tycker jag. En osthyvel på fel plats kan förstöra helhetsintrycket av rummet.
Då jag för tillfället delar bostad med en individ som inte har mycket känsla för ordning (Har också lärt mig att det kallas för gardin-genen. Motsatsen är fälg-genen som min bror definitivt bär på...) är dessa små...man kan kalla det för "anfall"... en ganska vanlig del i vardagen.
Därmed inte sagt att min bror är väldigt oordentlig. Han är bara inte manisk. Som en annan...
Men ett lustigt faktum är åh-vad-bra-mamma-är-hemma- syndromet. Så fort hon är hemma släpper det maniska beteendet. Och så fort hon åker igen blir det i princip kris. Då MÅSTE köket (notera att min mani endast gäller köket...) städas till, i princip, perfektion igen.
Förutom att inse detta har jag idag ägnat mig åt väldigt irriterande sysslor som jag återkommer till i helgen (DÅ kan det hända att jag hänger ut någon, om jag kan hitta någon ansvarig....), och att fotografera. Det sistnämda har jag upptäck är en väldigt rolig sysselsättning.
onsdag 28 oktober 2009
Vaddå tänka?!
Vaknade imorse med en insikt. Som slog hårt och intensivt i efterhand.
Hjärnan är inte riktigt med, slutledningsförmågan inte helt hundra.
Visade sig att min irritation över digitalkameran som tog så värdelösa landskapsbilder var helt överflödig. Redan nu fattar den med slutledningsförmåga vart jag vill komma...
Självklart bortsåg jag ifrån att inställningarna måste ändras beroende på vilken typ av bild man vill ha. Det känns i efterhand så väldigt självklart att man inte kan ta en landskapsbild med kamera i macro- läge. Det blir ungefär så här:
Orden som flimrade förbi i min morgondåsiga hjärna var många, anklagande, nedklankande och tillrättavisande. Några av de mildare var olika ordval med samma kontenta:
Krattskaft
Spånskalle
Yxskaft
Plus det vi ständigt hör i skolan:
Men snälla Rebecka, du måste ju tänka lite själv...
Hela dagen blev väldigt konstig igår. Det är bara att konstatera. Egentligen började det nog med att jag gick och lade mig för sent i måndags.
Dessutom blev det alltför mycket dator igår. De rekommenderade två timmarna/dag finns av en bra anledning.
För mycket tid framför datorn och sömnbrist resulterade i ett trött illamående som byggdes på mer och mer under dagen. Så till den milda grad att jag var nära att, efter att nästan ha blivit av med middagen, var nära att bara ge upp tanken på att genomföra ett aerobicpass.
Ställde mig på min sedvanliga plats med inställningen Om jag måste spy så hinner jag nog springa ut...
Till min stora lättnad och förtjusning släppte dock illamåendet efter första låten och jag lyckades konstatera att Pussycat Dolls version av "Jai Ho" är bättre än filmversionen (Från Slumdog Millionaire).
Jai Ho(you are my destiny)- Pussycat Dolls
Helt underbar låt. Vill ha i mobilen.
Dagen ser ut att bjuda på vackert väder. Överväger ännu en promenad, utöver morgon- och lunchpromenaderna.
Tänker också försöka ändra layouten på bloggen. Det vill säga, tänker försöka dra ut min högra hjärnhalva ur den hårt övervakade borgen som just nu omgärdar min lovlediga hjärna. I stora drag kan man säga att jag, helt manuellt, utan dator ska försöka klippa, klista, måla och rita ihop lite layoutbilder.
Huruvida det lyckas eller inte återstår att se. Det lär väl märkas...
tisdag 27 oktober 2009
Post-Aerobic-Groggy- syndrom
Det är flera saker som gör friskispass, och i synnerhet aerobicpassen så himla roliga. Bara det faktum att man får hänge sig i ren glädje och röra sig till underbar musik i en timme är egentligen tillräckligt. Sedan att alla är så otroligt trevliga är ju inte ett minus. ♥
Jag har under hösten kommit att inse att tisdags- och torsdagspassen i princip är det enda som jag ser fram emot.
Men det har vissa...ja, jag skulle nog inte kalla det för baksidor, för i sig är det ju inte något negativt, men:
Post-Aerobic-Groggy-syndrom, man skulle också kunna kalla det post-pass-totalt-blåst- syndrom, men det låter bara inte lika proffsigt. Man skulle också kunna göra det till en akronym, PAGS. En läkare skulle förmodligen kunna tala om vad det beror på, denna totala oförmåga att tänka helt klart direkt efter ett pass.
Nu vet jag ju inte om detta drabbar andra, men jag vet att ledare också upplever det. Känslan av att man är...bortdomnad. Inte helt hundra. Alla myror är inte i stacken, så att säga. Hjulet snurrar, men hamstern är död. Känslan kan också likställas med att "sväva på små moln".
Kan tänkas att det är så det känns att vara påtänd. Nu är det något jag inte har någon som helst erfarenhet av, så jag är väl inte den att dra paralleller...
En annan effekt man märker av efter sådär 10-15 pass är att låtarna är positivt betingande. Jättebra, jag kan inte höra Waldo's people- Loose control utan att få en enorm adrenalin-och endorfinkick. Jättebra.
När inte även rörelserna är betingade. Starkt betingade. (Därför tycker jag att det är lite småtaskigt att ha samma låt *läs: Basic element- Touch you right now* i både medel- och aerobicpasset...) Det blir lätt konstigt när man sedan lyssnar på låtarna på annan allmän plats, och helt plötsligt måste hoppa, måste ta ett mambosteg, måste hoppa. Man befäster sitt rykte om att vara underlig lite till. Eller, om man inte har ett sådant sedan innan kan man nog skaffa sig ett genom att gå igenom en aerobicskoreografi i skolkorridoren eller på stan...
Annat jag haft för mig idag är att fota. Och främst bearbeta dessa i min nya bästa vän, Lightroom. En komplex vän som ännu inte har öppnat sig helt för mig...
Att det står "Copyright 2002" på bilderna är något som jag inte står för, jag har ingen aning om varför...
Tankar om matlagning och recept.
Ett problem som många har. Middagen. Kanske inte ett så jättevanligt problem i min ålder, men ett problem likförbaskat...
Problemet med middagen kommer sig ofta av dålig planering. Och bristande inspiration. Jag bestämde mig igår för att ta itu med detta problem. I stora drag kan man nog uttrycka det så att jag helt enkelt skrev en matlista.
Inga detaljer egentligen, bara grundråvarorna. Det ger lite mer 'svängrum'.
Veckans matlista lyder som föjler:
Måndag: Fiskgratäng
Tisdag: Något med köttfärs, eventuellt köttfärspaj
Onsdag: Vegetariskt, inte helt på det klara med vad. Lutar åt vegetariska biffar.
Torsdag: Lax eller kyckling
Fredag: Rensadel (framplockat ur frysen) och rotfrukter
Ganska fritt, men ger ändå inte en 'vad-i-helvete-ska-vi-ha-till-middag'- känsla.
Jag vill ha det på det sättet, eftersom jag inte riktigt gillar att följa recept. Därmed inte sagt att recept är dåliga. Recept är skitbra. Men jag blir lätt 'bunden' vid recepten och tappar nästan helt förmågan att förändra och anpassa om jag har ett recept svart på vitt framför mig. Det blir helt enkelt tråkigt att laga mat.
Jag tycker att det roliga i att laga mat är att prova sig fram, hitta fungerande kombinationer och jobba 'på frihand'. Sen att det inte alltid blir bra får man ju räkna med. Och lära av sitt misstag.
Recepten kan begränsa någon som tänker som jag gör. Andra tycker kanske att det är skönt att kunna luta sig tillbaka på recepten.
Men trots detta tillhör jag definitivt de människor som, när möjlighet ges, kastar mig över mattidningar och recepten i veckotidningar. Jag tittar ochså väldigt gärna på matlagningsprogram på TV.
I dessa används nämligen ofta 'nya', 'moderna' råvaror, som kanske inte används så flitigt i Rutiga Kokboken eller släktens receptsamlingar. Inspiration. Planering.
Dessutom brukar dessa innehålla riktigt bra tips.
Men jag saknar en lista. En lista som hjälper den som lagar mat på friare sätt. Till exempel skulle det vara bra att veta hur de olika delarna av kött ska tillagas. Från större djur finns det någon princip för det där, har jag uppfattat. Framdelen ska tillagas länge på låg värme för att bli riktigt gott, medan bakdelen ska tillagas snabbt och i höga temperaturer. Eller var det tvärtom? Hur kommer innanlår bäst till användning? Vilken temperatur är optimal för entrecôte?
Och kryddning. Ofta ett problem. Vad går till vad? Att enbär och lagerblad går med vilt är ju uppenbart. Curry funkar som bäst med kyckling eller fläskkött. Mer 'grillkryddeaktiga' brukar passa bäst till färs eller 'rött kött'. Vitlök, rosmarin och salvia är självklart till lamm. Oregano och basilika i tomatsåsen.
Men det blir ju ganska enformigt efter ett tag. Samtidigt motsätter jag mig allt som oftast Santa Marias färdiga kryddblandningar till fisk eller nöt eller kyckling.
Det är inte riktigt lika kul att laga mat om man inte kan säga att man har gjort det själv. Av samma anledning känner jag mig obekväm med detta överflöd av smaksatt grädde och Crème Fraiche.
Jag vill helt enkelt laga maten själv.
Undantaget är väl allroundkryddan, grillkryddan, curryn och i undantagsfall, när man har ont om tid eller inspiration, en smaksatt grädde som en del i 'ett större sammanhang'.
Men detta med att ta en bägare färdig pastasås, hacka ner en kycklingfilé och koka spaghetti till. Det är inte matlagning. Inte som jag ser det i alla fall.
Problemet med middagen kommer sig ofta av dålig planering. Och bristande inspiration. Jag bestämde mig igår för att ta itu med detta problem. I stora drag kan man nog uttrycka det så att jag helt enkelt skrev en matlista.
Inga detaljer egentligen, bara grundråvarorna. Det ger lite mer 'svängrum'.
Veckans matlista lyder som föjler:
Måndag: Fiskgratäng
Tisdag: Något med köttfärs, eventuellt köttfärspaj
Onsdag: Vegetariskt, inte helt på det klara med vad. Lutar åt vegetariska biffar.
Torsdag: Lax eller kyckling
Fredag: Rensadel (framplockat ur frysen) och rotfrukter
Ganska fritt, men ger ändå inte en 'vad-i-helvete-ska-vi-ha-till-middag'- känsla.
Jag vill ha det på det sättet, eftersom jag inte riktigt gillar att följa recept. Därmed inte sagt att recept är dåliga. Recept är skitbra. Men jag blir lätt 'bunden' vid recepten och tappar nästan helt förmågan att förändra och anpassa om jag har ett recept svart på vitt framför mig. Det blir helt enkelt tråkigt att laga mat.
Jag tycker att det roliga i att laga mat är att prova sig fram, hitta fungerande kombinationer och jobba 'på frihand'. Sen att det inte alltid blir bra får man ju räkna med. Och lära av sitt misstag.
Recepten kan begränsa någon som tänker som jag gör. Andra tycker kanske att det är skönt att kunna luta sig tillbaka på recepten.
Men trots detta tillhör jag definitivt de människor som, när möjlighet ges, kastar mig över mattidningar och recepten i veckotidningar. Jag tittar ochså väldigt gärna på matlagningsprogram på TV.
I dessa används nämligen ofta 'nya', 'moderna' råvaror, som kanske inte används så flitigt i Rutiga Kokboken eller släktens receptsamlingar. Inspiration. Planering.
Dessutom brukar dessa innehålla riktigt bra tips.
Men jag saknar en lista. En lista som hjälper den som lagar mat på friare sätt. Till exempel skulle det vara bra att veta hur de olika delarna av kött ska tillagas. Från större djur finns det någon princip för det där, har jag uppfattat. Framdelen ska tillagas länge på låg värme för att bli riktigt gott, medan bakdelen ska tillagas snabbt och i höga temperaturer. Eller var det tvärtom? Hur kommer innanlår bäst till användning? Vilken temperatur är optimal för entrecôte?
Och kryddning. Ofta ett problem. Vad går till vad? Att enbär och lagerblad går med vilt är ju uppenbart. Curry funkar som bäst med kyckling eller fläskkött. Mer 'grillkryddeaktiga' brukar passa bäst till färs eller 'rött kött'. Vitlök, rosmarin och salvia är självklart till lamm. Oregano och basilika i tomatsåsen.
Men det blir ju ganska enformigt efter ett tag. Samtidigt motsätter jag mig allt som oftast Santa Marias färdiga kryddblandningar till fisk eller nöt eller kyckling.
Det är inte riktigt lika kul att laga mat om man inte kan säga att man har gjort det själv. Av samma anledning känner jag mig obekväm med detta överflöd av smaksatt grädde och Crème Fraiche.
Jag vill helt enkelt laga maten själv.
Undantaget är väl allroundkryddan, grillkryddan, curryn och i undantagsfall, när man har ont om tid eller inspiration, en smaksatt grädde som en del i 'ett större sammanhang'.
Men detta med att ta en bägare färdig pastasås, hacka ner en kycklingfilé och koka spaghetti till. Det är inte matlagning. Inte som jag ser det i alla fall.
måndag 26 oktober 2009
Regn, höst och Photoshop Lightroom
Regn är ett sorglig faktum känner de flesta som har hund till. Ibland regnar det. Det vet även de som inte har hund. Även de berörs ofta av regnet.
Men detta helvetesregn!
Detta subtila, äckliga, fjäskiga duggregnet som tar sig in under kläder, kryper in under jackkanten och gör livet allmänt jobbigt.
Men det skulle man faktiskt kunna stå ut med. Om det inte hade sammanfallit med en betydlig tepmeraturstigning. Och hur man än klär sig, blir man antingen blöt eller kall eller varm eller en kombination av två alternativ...
Eller så väljer jag bara att klä mig helt fel hela tiden.
Något annat jag uppmärksammat idag är det ypperliga programmet Photoshop Lightroom. Tänker inte på något vis, över huvud taget påstå att jag behärskar ens hälften av detta komplexa helvete, men lite har tagit sig igenom de hårt övervakade murarna till min lovförseglade hjärna.
Tänkte dela med mig av några av dagens höstbilder.
Bild av vovvarna innan den photoshoppades...
...och efter.
Förvirrad biologisk klocka och tankar om ljudböcker
Det blir alltid såhär när man ställer om tiden. Den biologiska klockan är inte helt med. Resultatet blev att jag vaknade 05.30 och sedan var helt oförmögen att somna om.
Bra, då kan man ju ligga och dra sig jättelänge. Eller?
Nej, att dra sig är en lyx man bara vill utnyttja när man måste upp. Hur mysigt är det att ligga och dra sig när man väl har vaknat ordentligt och ligga där och se sekundvisaren sega sig runt urtavlan?
Men man kan ju samtidigt inte gå ut med hundarna 5.30 när man har lov. Det är sjukt, och dessutom blir dagarna olidligt långa.
Det är också nu jag som mest saknar Rix FM Sundsvall. Rix MorronZoo är ett av morgonens största glädjeämnen, och att lyssna på dem under morgonpromenaden skulle absolut inte störa mig. Som det är just nu lyssnar jag istället på Alexander McCall Smith's "Filosofiska Söndagsklubben" inläst av Rachel Mohlin.
Och på tal om ljudböcker...
Det är otroligt vilken stor roll uppläsaren spelar i hur man uppfattar boken.
Och att det kan vara så stor skillnad på olika uppläsare. De bästa är helt klart Katarina Ewerlöf, Rachel Mohlin, Johan Rabaeus och Thomas Bolme. (Ser nu att en av de 5 mp3-böckerna jag lånade i lördags är inläst av sistnämda)
Men så finns ju de där som man bara suckar åt.
I fredags gav jag David Eddings "Kristallklyftan" en ärlig chans. Konceptet i boken var ganska intressant, och jag hade förmodligen kunnat lyssna på hela.
Om det inte hade varit för att uppläsaren, Håkan Julander, låt som att han antingen hade rökt på ganska ordentligt eller fortfarande var i det stadiet av läsning där man ljudar bokstäverna en åt gången och på så sätt får en helhet.
En annan uppläsare som verkligen har den där störande rösten är Lena Nyman, som läser Guldkompassen. En bok som jag har givit upp hoppet om. Lena Nyman har nämligen en röst som låter onaturlig, sövande och ansträngd. Det blir inte riktigt något flyt i texten.
Ser nu till min förtjusning att Dan Browns senaste bok, "Den förlorade symbolen", läses in av Johan Rabaeus. Hurra! Det är också en bok jag hoppas att biblioteket ska köpa in i Mp3-format, så kan man lättare lyssna på den i mobilen.
Hmm... Långa blogginlägg tycks vara min grej. Om någon läser dem är ju oklart. Men det är ganska kul att skriva ändå.
Bra, då kan man ju ligga och dra sig jättelänge. Eller?
Nej, att dra sig är en lyx man bara vill utnyttja när man måste upp. Hur mysigt är det att ligga och dra sig när man väl har vaknat ordentligt och ligga där och se sekundvisaren sega sig runt urtavlan?
Men man kan ju samtidigt inte gå ut med hundarna 5.30 när man har lov. Det är sjukt, och dessutom blir dagarna olidligt långa.
Det är också nu jag som mest saknar Rix FM Sundsvall. Rix MorronZoo är ett av morgonens största glädjeämnen, och att lyssna på dem under morgonpromenaden skulle absolut inte störa mig. Som det är just nu lyssnar jag istället på Alexander McCall Smith's "Filosofiska Söndagsklubben" inläst av Rachel Mohlin.
Och på tal om ljudböcker...
Det är otroligt vilken stor roll uppläsaren spelar i hur man uppfattar boken.
Och att det kan vara så stor skillnad på olika uppläsare. De bästa är helt klart Katarina Ewerlöf, Rachel Mohlin, Johan Rabaeus och Thomas Bolme. (Ser nu att en av de 5 mp3-böckerna jag lånade i lördags är inläst av sistnämda)
Men så finns ju de där som man bara suckar åt.
I fredags gav jag David Eddings "Kristallklyftan" en ärlig chans. Konceptet i boken var ganska intressant, och jag hade förmodligen kunnat lyssna på hela.
Om det inte hade varit för att uppläsaren, Håkan Julander, låt som att han antingen hade rökt på ganska ordentligt eller fortfarande var i det stadiet av läsning där man ljudar bokstäverna en åt gången och på så sätt får en helhet.
En annan uppläsare som verkligen har den där störande rösten är Lena Nyman, som läser Guldkompassen. En bok som jag har givit upp hoppet om. Lena Nyman har nämligen en röst som låter onaturlig, sövande och ansträngd. Det blir inte riktigt något flyt i texten.
Ser nu till min förtjusning att Dan Browns senaste bok, "Den förlorade symbolen", läses in av Johan Rabaeus. Hurra! Det är också en bok jag hoppas att biblioteket ska köpa in i Mp3-format, så kan man lättare lyssna på den i mobilen.
Hmm... Långa blogginlägg tycks vara min grej. Om någon läser dem är ju oklart. Men det är ganska kul att skriva ändå.
söndag 25 oktober 2009
Rutiner
Rutiner, och i synnerhet morgonrutiner, är ett ganska fascinerande fenomen. Man skulle kunna säga att rutiner är en överjordisk makt. Det är i princip omöjligt att ändra en väl befäst rutin.
Vad skulle till exempel hända om jag imorgon åt frukost först och sedan gick ut med hundarna? Inget dramatiskt. Jag skulle kanske ha lite sämre aptit, och vara dåsigare när jag gick med hundarna sedan. Men det är ju just det.
När en liten del i följden av rutiner förskjuts eller byter plats med en annan rasar allt ihop. Någon fullfjädrad katastrof blir det ju inte. Några minuter sen, lite sämre frukostaptit, lite dåsigare promenader. Små skillnader.
Som ändå gör så stor skillnad i tillvaron. Jag älskar mina morgonpromenader. Jag tycker att frukost är otroligt trevligt. Men bara i den ordningen.
Hur kul är frukost när man inte känner smaken? När teet smakar blaskigt vatten och mackan känns som en tvättsvamp?
Och hur trevlig blir en hundpromenad när man går i ett trött, på gränsen till sovande tillstånd?
Vänd på det.
Vad spelar det för roll om jag inte känner någon smak på promenaden? Och det är inget fel på en dåsig frukost.
Men då är det väl inte frukosten eller promenaden i sig som är så härlig?
Nej, det är helheten som gör "upplevelsen" komplett. Det är rutinen som ger en de små tillfredställda stunderna i livet. Allt skulle rasa utan rutinerna. De finns där av en bra anledning.
Samtidigt begränsar de tillvaron. Det är ju väldigt svårt att passa in oförutsedda händelser i rutinerna som utförs på autopilot.
Men det som är roligt med rutiner är att de brukar tendera att vara väldigt "platsbundna". Det går ofta att bara släppa dem helt, till exempel på all-inclusive- resan till mallorca. Man ställer helt om sig på att inte behöva göra mycket själv. Bara driva runt. Men till och med där skapar man sig rutiner.
Rutinerna är förmodligen den stabila punkten i vår tillvaro, det som alltid är sig likt, som man kan luta sig tillbaka på. Eller så är det kanske bara personer som jag, som vill ha det mesta planerat och i perfekt ordning, som har så bestämda rutiner att de ibland tar över.
Bara en sak jag kom att tänka på i samband med stora hundens vana att på kvällen tassa in i gästrummet och lägga sig i sängen där.
Nu blir det en annan säng för mig, nämligen min egen. Lite läsning först till jag blir riktigt trött. Då tar ljudboken över och söver mig totalt. Det ska vara så. Det är en rutin.
Vad skulle till exempel hända om jag imorgon åt frukost först och sedan gick ut med hundarna? Inget dramatiskt. Jag skulle kanske ha lite sämre aptit, och vara dåsigare när jag gick med hundarna sedan. Men det är ju just det.
När en liten del i följden av rutiner förskjuts eller byter plats med en annan rasar allt ihop. Någon fullfjädrad katastrof blir det ju inte. Några minuter sen, lite sämre frukostaptit, lite dåsigare promenader. Små skillnader.
Som ändå gör så stor skillnad i tillvaron. Jag älskar mina morgonpromenader. Jag tycker att frukost är otroligt trevligt. Men bara i den ordningen.
Hur kul är frukost när man inte känner smaken? När teet smakar blaskigt vatten och mackan känns som en tvättsvamp?
Och hur trevlig blir en hundpromenad när man går i ett trött, på gränsen till sovande tillstånd?
Vänd på det.
Vad spelar det för roll om jag inte känner någon smak på promenaden? Och det är inget fel på en dåsig frukost.
Men då är det väl inte frukosten eller promenaden i sig som är så härlig?
Nej, det är helheten som gör "upplevelsen" komplett. Det är rutinen som ger en de små tillfredställda stunderna i livet. Allt skulle rasa utan rutinerna. De finns där av en bra anledning.
Samtidigt begränsar de tillvaron. Det är ju väldigt svårt att passa in oförutsedda händelser i rutinerna som utförs på autopilot.
Men det som är roligt med rutiner är att de brukar tendera att vara väldigt "platsbundna". Det går ofta att bara släppa dem helt, till exempel på all-inclusive- resan till mallorca. Man ställer helt om sig på att inte behöva göra mycket själv. Bara driva runt. Men till och med där skapar man sig rutiner.
Rutinerna är förmodligen den stabila punkten i vår tillvaro, det som alltid är sig likt, som man kan luta sig tillbaka på. Eller så är det kanske bara personer som jag, som vill ha det mesta planerat och i perfekt ordning, som har så bestämda rutiner att de ibland tar över.
Bara en sak jag kom att tänka på i samband med stora hundens vana att på kvällen tassa in i gästrummet och lägga sig i sängen där.
Nu blir det en annan säng för mig, nämligen min egen. Lite läsning först till jag blir riktigt trött. Då tar ljudboken över och söver mig totalt. Det ska vara så. Det är en rutin.
Den andra tiden
Konstigt namn på en blogg?
Kanske, men att hitta lediga bloggnamn är ju inte det lättaste i vårt "överbloggade" samhälle. Vi lever faktiskt i den andra tiden just nu. Vintertiden. Tiden som ingen helt ärligt kan säga att de föredrar framför "Den första tiden", sommartiden. Egentligen är det svårt att definiera vilken av dem som är "Den Första" respektive "Andra" tiden. För mig, sommarälskaren, känns det bara naturligt att sommartiden är den första. Så följaktligen blir vintertiden den andra.
Men nu har den andra tiden infallit. Nu börjar det eviga, ändlösa helvetet med snö, kyla och mörker. När det antingen är vackert väder och så kallt att man inte kan andas, eller full snöstorm med något mildare temperaturer.
Det är alltså under den tiden som jag tänker försöka ge mig ut i detta, för mig, relativt nya landet. Blogglandet. Ska försöka hålla liv i denna blogg åtminstone tills vi återvänder till den första tiden.
Denna söndagsmorgon, den första i den officiella vintertiden, som jag från och med nu kommer att kalla för just Den Andra Tiden, har hittills varit blöt och regnig. Insåg under promenad med hundarna att vägen vi brukar gå på har fått ett tvärt slut i en mer eller mindre fullfjädrad avgrund, komplett med rinnande vatten på botten.
Att ca 10 meter av vägen var borta visste jag sedan förut, men jag var absolut inte beredd på att det inte skulle vara möjligt att ta sig över utan att
a) Knäcka nacken
b) Skada ett vitalt organ
c) Bli genomblöt
d) Bli tvungen att frigöra mig eller hundarna ut blålera
eller
e) Helt enkelt en kombination av två eller flera ovanstående alternativ...
Men, luckily for us, fanns det en stig som tog oss dit vi skulle utan alltför stora problem.
Det var först när vi kom hem som det slog mig att jag faktiskt har fått en till timme idag! Vederbörande timme slösar jag just nu bort på detta; att blogga.
Kanske, men att hitta lediga bloggnamn är ju inte det lättaste i vårt "överbloggade" samhälle. Vi lever faktiskt i den andra tiden just nu. Vintertiden. Tiden som ingen helt ärligt kan säga att de föredrar framför "Den första tiden", sommartiden. Egentligen är det svårt att definiera vilken av dem som är "Den Första" respektive "Andra" tiden. För mig, sommarälskaren, känns det bara naturligt att sommartiden är den första. Så följaktligen blir vintertiden den andra.
Men nu har den andra tiden infallit. Nu börjar det eviga, ändlösa helvetet med snö, kyla och mörker. När det antingen är vackert väder och så kallt att man inte kan andas, eller full snöstorm med något mildare temperaturer.
Det är alltså under den tiden som jag tänker försöka ge mig ut i detta, för mig, relativt nya landet. Blogglandet. Ska försöka hålla liv i denna blogg åtminstone tills vi återvänder till den första tiden.
Denna söndagsmorgon, den första i den officiella vintertiden, som jag från och med nu kommer att kalla för just Den Andra Tiden, har hittills varit blöt och regnig. Insåg under promenad med hundarna att vägen vi brukar gå på har fått ett tvärt slut i en mer eller mindre fullfjädrad avgrund, komplett med rinnande vatten på botten.
Att ca 10 meter av vägen var borta visste jag sedan förut, men jag var absolut inte beredd på att det inte skulle vara möjligt att ta sig över utan att
a) Knäcka nacken
b) Skada ett vitalt organ
c) Bli genomblöt
d) Bli tvungen att frigöra mig eller hundarna ut blålera
eller
e) Helt enkelt en kombination av två eller flera ovanstående alternativ...
Men, luckily for us, fanns det en stig som tog oss dit vi skulle utan alltför stora problem.
Det var först när vi kom hem som det slog mig att jag faktiskt har fått en till timme idag! Vederbörande timme slösar jag just nu bort på detta; att blogga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)