Tänk efter. Före.

Ett problem som väldigt ofta drabbar mig är mina ouppklarade, ofullständiga tankar och åsikter.

Dessa är inte ett problem i sig, för de kan ju oftast lösa sig.

Så länge man håller dem i huvudet.

De flesta som känner mig har förmodligen någon gång råkat ut för mina ologiska resonemang, som jag i princip med mitt liv som insats står för. Som jag ivrigt försöker förklara, försöker gå runt resonemanget och närma mig från ett annat håll, i princip slår knut på mig själv för att hävda min rätt eller förklara hur jag tänker.

Och jag lägger fram mer och mer tills det slår mig.
Jävlar. Detta håller inte. Det där tänkte jag inte på innan. Detta går inte att förklara.
Resultatet av detta blir att man, mitt i en argumentation börjar svaja, ta ställning på nytt. Ändra sig, skulle många uttrycka det.

Men det blir ju väldigt konstigt om man, mitt i en mening, börjar argumentera kraftfullt för det man nyss var emot.

Så vad gör man?
Man låter det klinga ut. Hoppas att man tog upp det med någon som, om det är nödvändigt, skrattar vänligt åt mig.

Egentligen är det inte pinsamt. Snarare överraskande.
Jävlar, ingen fattar mitt superintelligenta resonemang.
Och oftast är det väldigt kul också...