Förväntningar

Samhället är uppbyggt av förväntningar och imorgon.

Man planerar enbart inför framtiden. Aldrig för idag. Bara för imorgon. Nästa Vecka. När det och det inträffar. Under de omständigheterna.

Men nu då? Just nu. Idag. Är det inte lika viktigt att vi har det bra idag? Varför inte planera för idag? Låta imorgon vara orörd.

Det fungerar inte så. Inte i det moderna samhället. Där 'överleva' är samma sak som 'ha allting planerat in i minsta detalj', 'uträtta så mycket som möjligt', 'inte bara slappa'. Varför inte?

Förmodligen är vi beroende av att planera. Förvänta oss. Bygga upp förväntningarna. Genom planerning.

Och det är inget fel på förväntningar. Det är ju självklart att man måste förvänta sig saker. Och man måste planera.
Man måste planera för framtiden. Man måste förvänta sig saker i framtiden. Utan förväntningar saknar man drivkraft. Utan förväntningar har man ingen motivation. Man blir vilsen. "Bara driver runt".

Men vad ska man förvänta sig? Om man är inställd på att få det jättebra. Ett högavlönat jobb med status. En underbar familj. Villa med stor trädgård och lyxbil.
Man blir besviken. Det är inte alls troligt att det blir så. Man förväntade sig för mycket.

Men om man får allt som man förväntade sig? Inte fan blir man överlycklig för det, vilket man borde. Man har ju alltid vetat att man kommer få det. Man har förväntat sig det hela livet.

Men den som lägger upp blygsamma förhoppningar. Jag ska få ett halvbra jobb på Ica, en tvåa ganska nära centrum. Kanske en bra vän...mer än så blir det nog inte
Denna skulle bli upp över öronen förtjust över det som den med höga förhoppningar fnyser åt.

Men denna individ kommer inte att komma så långt. Hon tror inte att hon (ingen speciell person avses, 'hon' är bara den vanliga benämningen på obestämda människor...) kan få det så bra. Hon kommer att stanna 'halvvägs'.

Och det är bra för samhället. Vi behöver ju de som har jobb med "lägre status". De som ingen egentligen ser bakom de 'viktiga' pesonerna. Men samhället skulle kollapsa utan dem.

Och vissa är nöjda med att befinna sig där de är. Eller?
Jag tror inte det. Jag tror att alla vill befinna sig högt uppe på karriärstegen. Men alla förväntar sig inte att någonsin komma dit. Så de är nöjda.

Jag har hellre ett halvtaskigt jobb och är trygg än att satsa på ett bättre med risk att förlora allt.

Man gör inte många omedvetna val. Man väljer att stanna där man är. Och man är nöjd.
Eller är det så att man nöjer sig?
Kanske accepterar.


Förväntningar leder ibland till besvikelser. Men de tar oss också framåt. De gör oss missnöjda när vi får mindre än vi förväntat oss. Glada när vi får mer.

Men det får vi sällan. Mer än vi förväntar oss, alltså.

Slutligen vill jag tillägga att jag inte är ute efter att provocera någon på något sätt. Detta inlägg kan uppfattas som osammanhängande och ibland, för vissa, nedvärderande. Det är absolut inte meningen. Det är en tankegång. Jag hade inte tänkt utveckla det i den riktning det tog. Men det blev så.

Jag har inte ens en klar åsikt i den diffusa frågeställningen jag har utvecklat. Om det ens är en fråga.