I månens sken

Skornas mjuka gummisulor slår emot marken i dova, taktfasta dunsar. Hundens klor klickar mot asfalten. Den är inte blöt, men inte heller torr. Den är fuktig och kall, men stabil att gå på. Ännu har inte vintern helt kopplat sitt grepp och vätan är ungefär en grad från fryspunkten.
Luften vi andas har en frisk lukt av obesudlad morgon. Doften av de förmultnande lövmassorna, som hela sommaren klätt träden, är förnimbar. Luften, ur vilken vi extraherat syre, återvänder ut i atmosfären i ångande moln. Halvmånens ljus reflekterar ångan när den stiger uppåt, för att sedan upplösas och försvinna ur synfältet. Tystnaden känns kompakt, underbar, befriande. Ännu har inte den tunga trafiken, som dundrar fram på E4:an dragit igång på allvar. Endast tidningsbudets lilla bil, med en strålkastare på taket, kör sin rutt..

Förflyttar man sig från bebyggelsens orange sken framträder stjärnhimlen tydligt. Miljontals stjärnor, så många att flera av dem inte syns. Men de som syns blinkar åt oss. De blinkar inte starkt. För den som inte ser efter lyser de konstant. Men ljuset blir starkare och svagare. Detta har nog en kemisk förklaring. Jag tror faktiskt att jag kan förklara det. Men det är inte relevant. Inte på morgonen.

Den halva månen reflekterar solens intensiva ljus, och sänder det vidare ner till oss. Ljuset är så intensivt att ficklampan blir överflödig.
Det lyser upp de skira dimmassorna som ligger över sundet, skidbackarna, fälten... Så tunna, så ömtåliga. Som om de skulle skingras vid minsta vindpust. Som om den vore de mytiska varelsernas kvardröjande andedräkter. Varelserna som få har sett, som döljer sig för den grymma mänskligheten. Därför kan de inte bevisas. De vill inte bli utsatta för tester. De vill bara vara.
På så sätt liknar de oss, mig och min hund. Vi vill bara ifred i skydd av mörkret, innan dagens strapatser drar igång.
Andas egen luft. Inte dela den med andra.
Lugn och ro.
I månens sken.


Liten beskrivning av mina intryck under morgonpromenad ner till södra sundet. Underbar morgon...