Storbesök

Nu är det ett tag sedan det blev något inlägg, av den enkla anledningen att jag inte harft varken tid eller något att skriva om. Jag är inte så naiv att jag inbillar mig att någon är intresserad av vad jag gör varje dag, vad jag åt till lunch, vem jag är irriterad på eller huruvida jag är vaccinerad mot A(H1N1) eller inte.

Men nu har jag något att skriva om. Vi har nämligen fått temporär tillökning av familjen.

Mamma, som bor i Umeå under veckorna lånade nämligen en hund under helgen. Dock inte "just any dog", utan en Grand Danois. Och han är precis så "grand" som namnet antyder.
Och han heter Viggo. Viggo.
Viggo är ett namn man ger en liten lurvig, luddig, bjäbbande småhund, en kanin eller ett marsvin. Eller en apa.Tänk bara, en stor, mastig, respektingivande hund som graciöst flyger fram (så graciöst en sönderavlad ras nu kan flyga fram...) i skogen. Som heter Viggo. Vilket antiklimax...

Denna stora hund har en enorm mule med en enorm salivproduktionskapacitet. Salivet har ungefär samma konsistens som snigel, och en effektiv produktion på ca en halv liter i timmen.
Dessa kopiösa mängder lägger sig i ett ytskikt över det mesta- i brösthöjd och nedåt- och får min härdade läkarmor, som borde vara van, att bli spyfärdig.
Städmanikern, dvs jag, bryr mig inte nämnvärt. Konstigt nog. Dock är det inte så fantastiskt jätteöverdådligt roligt när hunden skakar på sig och saliven i decimeterlånga, slimiga trådar flyger ut ur munnen på honom. Det kan även jag medge...

Ännu en lustig förseelse med denna hund är lukten. Han luktar inte hund, utan något obestämbart lavendel-honungsaktigt. Förmodligen har stackarn blivit badad.
Fast jag vill nog ändra begreppet stackarn där. Jag tror inte att det är hunden det är synd om, utan mer troligt ägarna...
Slemmet, storleken och lukten till trots är detta nog en av de mest väluppfostrade hundar jag stött på. Så otroligt snäll, lugn och försiktig.
Särskilt försiktig är han när han ska ta godis ur handen. Skillnaden mot schäfern Nigra som kastar sig över hela handen med sådan kraft att hon mer än en gång bitit upp ett blödande sår på min hand är nästan obeskrivbar. Till hennes försvar måste dock nämnas att hon inte gör det av elakhet, utan av en desperat önskan att få sin godisbit ögonblickligen och tron att den kommer upplösas i intet om hon inte tar den kvickt som attan...
Som sagt har han en enorm mule, och också en enorm nos som han flitigt använder. Två gånger på två dagar har han klivit ut i skogen (Likheten med en älgkalv är slående) och kommit tillbaka med ett ruttet, stinkande ben som förmodligen legat i mossan sedan urminnes tider.
Kanske är det dinosaurieben...
Bilderna är värdelösa, förutom de som min mamma har tagit. Beror delvis på att jag är värdelös som fotograf, delvis på dåligt ljus och delvis på att jag har en värdelös kamera. Dessutom regnade det, och de små prickarna som svävar som eldflugor beror på just detta i kombination med blixt.
Fast man ska ju inte skylla ifrån sig...