Vad jobbig man är...

Funderingar som jag haft de senaste två åren eller så.
Den gruppen av människor, som bara anser sig vara en börda för andra människor, som alltid tror att de är i vägen, alltid stör... ja, helt enkelt fruktansvärt altruistiska människor. Varför??

Hör själv till denna grupp människor. En av dem som alltid ÄR i vägen, alltid stör. Och det är lite jobbigt. Det begränsar litegrann, i vissa avseenden hur man far fram genom detta enda liv man har.

Ett par exempel på saker som sådana här människor brukar göra:
* Ber ofta om ursäkt.
* Börjar alltid ursäktanden med 'förlåt att jag stör/störde', snarare än 'om jag stör/störde', dvs utgår redan innan från att man kommer att bli en börda och bara jobbig.
* Stannar långt innan man kommer till ett övergångsställe om det kommer en bil, för att inte under några omständigheter tvinga någon att stanna för en.
* Ofta väldigt blygsam, viftar bort alla försök till komplimanger av något slag, eventuellt vänder det till en komplimang mot antingen den som gav en komplimang först eller säger något i stil med "tack, men det är många som är bättre".
*Kan praktiskt taget slå knut på sig själv för att vara andra till lags

Och det halvjobbiga är att jag noterat att jag gör varenda grej av ovanstående.
Varför inser man inte bara sitt värde? För man måste ju ha ett värde trots att jag inte tycker att jag har det...
Varför slösar jag bort mitt liv genom att tro att jag besvärar andra istället för att bara utgå från att någon kommer säga till ifall jag faktiskt är jobbig och försöka leva ett kul liv?
Bra fråga.

Tack och förlåt.