Det är något speciellt med dimma.
Tjock, tät, varm, fuktig dimma. Dimma som sveper sig runt allting. Lindar sig runt träden som bomull. Dämpar alla ljud.
Och där är vi.
En flicka och en schäfertik. Springandes på vägen. Den är mörk. Oupplyst. Dimman tystar alla ljud, men det spelar ingen roll. Hon hade ändå inte hört dem. Genom headsetet strömmar musik med en medeltakt på 140 bpm. En väldigt ojoggvänlig takt, som tidvis bryter fötternas taktfasta tramp mot den stela asfalten. Några konstiga skutt. Det är fragment av en aerobickoreografi som kommer till ytan efter dryga två år.
En räv kilar över vägen längre fram, en flytande skugga över marken.
Hundens öron spetsas. Ekipaget ökar farten. Springer i hög fart mot ett sedan länge svunnet mål.
Farten sänks. Flämtande andetag från båda parter.
Långt därframme syns ljus. Ett upplyst fönster i ett hus långt utanför staden. En bit till längs med Sundet. Ljus där, på andra sidan den mörka, våta massan som skiljer ön från resten av världen.
Genom det nybyggda bostadsområdet. Upp för den långa backen. Musikens rytm avbryts av ett SMS. De hyperutvidgade pupillerna smärtar när mobildisplayen lyser upp.
En bit till? Backen är lång.
Strålkastare syns på håll. Bilen passerar en bit längre fram. Omedveten om mörkrets allierade. De som står utanför ljuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar