Välkommen :)

Nowadays I use this blog to keep track of my Paraguayan exchange year. Por Favor, don't use the pictures without my permission. Gracias

söndag 13 februari 2011

Ordklasserna för oss mindre begåvade...

Kastar in en fantasybild jag målade i helgen. Mycket cred till Andrew Evans, fotografen som gav mig tillstånd att använda en av hans bilder som referensbild.


Alltså, ordklasser är något jag bara vagt minns sedan grundskolan, och eftersom vi har prov på det regelrätta helvetet snart så skrev jag en 'sammanfattning'. Som jag aldrig kommer lära mig. Men någon annan hjärntvättad själ kanske har glädje av det...

Substantiv


Ett substantiv är allt till vilket man kan sätta prefixet helvetes- eller suffixet –fan eller –jävel . Exenpelvis helvetesväder, bokjävel, pappfan och muggjävel
Man kan också säga att substantiv är allt man kan sätta en eller ett framför.

Namn(Bernt-Ove) , naturfenomnen (orkan, flodvåg) och levande organismer (för all del, även icke-levande såsom spöken och andar) är substantiv, men också känslor (apati, glädje) och tillstånd (överflöd, sömn, godhet).

För att göra allt svårare finns det undergrupper på substantivet (även om tumregeln med suffix och prefix duger utmärkt vid mer ”basic” ordklassdefiniering).

Dessa grupper heter något så elegant som Genus, Numerus, Bestämd eller obestämd form och Kasus.

Genus är namnet på en grupp substantiv med liknande egenskaper.
Det finns olika genus, Maskulinum (bror),
Femininum
(syster),
Uturum (alla ord du sätter ’en’ framför eller kan byta ut som ’den’, bil t ex) och
Neutrum
(alla substantiv du sätter ’ett’ framför eller där substantivet kan bytas ut mot ’det’. Papper, t ex)

Numerus kan ses som mängdbestämmelse. Är det en eller flera? Det finns två numerus, Singular (banan) och plural (Bananer)

Bestämd eller obestämd form fattar till och med jag. Talar man om något specifikt (...den där förbannade hunden...) så är det bestämd form. Förbannar man hundar som art i allmänhet är substantivet obestämt.

Kasus delas upp i genitiv och nominativ och besvarar huruvida substantivet äger/har en föbindelse med något eller inte.

Exempel på genitiv är Havets vatten, där ’Havets’ är substantiv i genetivform.
Om man istället gör om detta till ’Vattnet i havet’ blir istället både vattnet och havet substantiv i nominativ form.

Artiklar är ord eller ändelser som definierar huruvida substantivet är i bestämd eller obestämd form. Obestämd artikel är ’en’ och ’ett’ (en plan, ett nötskal). Här pratas inte om en specifik sak och den obestämda artikeln ska inte förväxlas med räkneorden eftersom de inte anger antalet utan bara konstaterar att du menar en grej.

I meningen ”Jag ser ett äpple” är ’ett’ en obestämd artikel, emedan ’ett’ i meningen ”jag vill bara ha ETT äpple” istället blir räkneord

En bestämd artikel (eller bestämd fristående artikel) är orden den, det, de som anger att substantivet är i bestämd form och används när det står adjektiv framför substantivet (Den röda bananen). När substantivet inte följer på ett adjektiv (Den bananen) är ’den’ istället ett pronomen,

En bestämd slutartikel är en ändelse som anger att substantivet är definierat:
-en, -n, -na, -arna (Bil-/ Bil- en/Bil-arna, Äpple/-t/-na)

Adjektiv

Adjektiv beskriver egenskaper hos substantiv. Exempel på adjektiv är rund, kall, blöt, glad, gammal, blå, röd, möglig och puckad.

Adjektiv kan placeras före eller efter substantivet:

En rund katt/ Katten är rund
En puckad, blöt kanin/Kaninen är puckad och blöt.

Om adjektivet placeras efter kommer substantivet bli bestämt.

Andra adjektiv är ’själv’ (han gick själv över gatan) ’ledsen’ (hon är ledsen) och ’trött’ (vargen var trött efter en hel natts jakt). Notera att adjektivet kommer efter substantivet och även kan vara adverb (Hon såg ledset på honom)

Adjektiv kan kompareras (glad, gladare, gladast, dock finns det vissa ord som inte kan kompareras, t ex död. Är man död så är man, och man kan inte vara mer död. Tyvärr. Och är du fyrkantig så kan du inte bli fyrkantigare.) och substantivieras (Mannen är gammal(a) -> Den gamle(s) sitter och kollar på fåglarna)

Räkneord

Räkneord delas upp i Grundtal och Ordningstal.

Grundtal är ord som anger ett antal, typ en, fyra, sexton, femtusenåttahundratrettioen och en fjärdedel. Exempelvis ’Fyra kokosnötter’.

Ordningstal anger vilken placering i en ordning något har, exenpelvis första, femte, trettiosjunde.

Pronomen

Pronomen betyder ’istället för namn’ och är ord som används istället för substantiv.
Det finns nio olika pronomen.


Personliga pronomen
används istället för namn på personer, djur, växter och saker och heter ’personliga’ för att det har med människor att göra eller relaterar till vad människor kommunicerar om.

Personliga pronomen delas upp i olika grupper, Subjekt- och objektform av personligt pronomen.

Subjektformen av personligt pronomen beskriver någon eller något som utför en handling i en sats, typ jag (jag går) hon (hon kollar), de (de såg en örn).

Personliga pronomen kan också användas för att syfta tillbaka på tidigare kommunikation: ”Han sa att han hatade melodifestivalen och menade det”

’Det’ kan också användas då man inleder en mening:
Det snöar ute

Objektformen av personligt pronomen beskriver någon som utsätts för en hanling (Jag -> Mig, Han-> Honom, Ni -> Er), exempelvis i meningen ”Han fick en apelsin” är ’han’ personligt pronomen subjekt, men gör man om det till ”Hon gav honom en apelsin” blir ’honom’ personligt pronomen objekt.

Objektformen kan också användas för att syfta tillbaka på den som utsätts/utför en handling och används bara i kommunikation i första och andra person:

Jag slog mig.
Du måste lära dig

Notera! Reflexiva pronomen används i kommunikation i tredje person och det finns bara ETT reflexivt pronomen i svenska- Sig (Hunden slickade sig, Han gjorde sig i ordning inför festen)

Om den kommunikationen rör äger något kallas det Genetivform av Pronomen, exempel på genetivform av personligt pronomen är Min, Din, Hans, Hennes, Dess (Din bok är grön, min är blålila)

Reciproka pronomen
är pronomen som är ömsesidiga (Reciprok- ömsesidig), dvs gäller flera som utför en handling. Det finns så mycket som...ETT... reciprokt pronomen:
Varandra, som i ”De gillade varandra”, ”Flocken skyddade varandra”.

Ett possesivt pronomen talar om att du äger någon: Min bil, Ditt medvetande, hennes känslor, vårt kollektiva undermedvetna.

Possesiva pronomen kan också vara självständiga (min, mina, mitt, vårt, sitt) och syftar då tillbaka på något i tidigare kommunikation (får jag låna din sked, jag svalde min)
(Om man rabblar upp alla possesiva pronomen väldigt fort låter man som en galen ekorre.)

Om man talar i tredje person är det viktigt att använda rätt possesivt pronomen.

Frågan är vem som äger det kommunikationen berör. Säg att min hund hämtar en pinne som han får behålla. Meningen blir ”Hunden hämtar sin pinne”. Om pinnen istället är min och om någon annan berättar om händelsen, dvs så att jag blir tredje person, så blir meningen ”hunden hämtar hennes pinne”. Man kan också se det så här:

Han såg sin TV explodera (TV:n tillhör honom)

Han såg hans TV explodera (TV:n tillhör någon annan manlig individ, vilket förmodligen är en lättnad)

Demonstrativa pronomen
används när man syftar på en specifik sak. Exempel på demonstrativa pronomen är den, det, den här, dessa, denna, detta etc.
Till exempel ”Jag vill ha den där bananen”.
Demonstrativa pronomen kan också användas självständigt (Jag vill ha den där)
Determinativa pronomen (den, det, de, dem, sådan, sådant) används för att visa att mer kommunikation följer. Till skillnad från personliga pronomen och bestämda fristående artiklar är de starkt betonade:
”Hon köpte den pennan, som hade rött bläck”
”Andrea släppte in dem som kom på besök”,
”Jag vill ha en sådan som han har”

Interrogativa pronomen
eller frågande pronomen används i frågande satser, antingen för att markera att jag undrar något (Vem är det där?) eller då hela satsen uttrycker en fråga (Jag undrar vem som tog min banan.)

Även vad, vad som, vilka etc är interrogativa (vad åt du igår? Vilka var den som slog dig?)

Relativa pronomen (som, vars, vilken, vad) syftar tillbaka på något som kommunicerats innan och kan stå istället för substantiv eller andra pronomen:

Hjorten kollade på trädet, vars bark den skulle äta
Hon hade fyra apor, vilka förde mycket oväsen
Hon gick in till hästen, vars svans hon skulle fläta

Relativa pronomen kan också stå istället för hel kommunikation: Vilket (Han skottade snö, vilket gav honom ryggskott)

Det relativa pronomenet ’vad som’ kan står istället för något man inte säger (Jag vet vad som sades)

Indefinita pronomen (Eller obestämda pronomen) används istället för obestämda saker och personer. Indefinita pronomen är till exempel allt, alla inget, flera, annan, något
(Allt gick åt helvete, Alla kliade sig i huvudet, Inget gick bra idag, Flera bananer är gröna, Få klarar det, Någon annan får göra det, Vilken som helst blir bra)


Verb

Verb är allt du kan lägga till ”Utav bara helvete” efter.
Det finns tre sorters verb: Huvudverb, bindeverb och hjälpverb.

Huvudverb är en handling som utförs, t ex tänka, gå, spinga, skrika.
Det finns olika typer av huvudverb, reflexiva verb, opersonliga verb och transiva och intransiva verb.

Reflexiva verb beskriver en handling som påverkar någon eller något som utfört en handling när de används med ett reflexivt pronomen. En del reflexiva verb kan också bli icke-reflexiva om de inte åtföljs av ett reflexivt pronomen, till exempel:

Jag tvättar mig <- Reflexivt

Jag tvättar mattan <- Ej reflexivt.

Det finns också fasta ttryck, reflexiva verb som alltid står med ett pronomen: Gifta sig, sätta sig, skärpa sig.

Opersonliga verb är verb som inte utförs av någon (om något händer och du inte vet vem du ska skylla på. Fungerar kanske inte om du tror på ’the creator’...) exempelvis:

”Det regnar”
”Det ringer på dörren”

Transitiva verb beskriver en handling som påverkar någon eller något, exempelvis

”Apan skalade bananen” När verbet är transitivt kan satsen göras om till passiv (bananen skalades av apan).
Transitiva verb kan också beskriva en handling som är i kontakt med något annat, som är utsatt i satsen: ”Apan bad en annan apa att skala bananen”, ”Kan du hämta posten?” .

Transitiva verb kan även vara handlingar som gäller något annat som är utsatt i satsen (Han uppskattar skämt, Hon gillar blommor, Han godkänner förslaget ).

Vissa verb kan bara vara transitiva, då de alltid påverkar något som måste vara utsatt i meningen:
”kan du lägga strumporna i korgen?”,
”Hunden fann ett ben”,
”Apan hittade en banan”.

Enligt logikens alla regler är ett intransivt verb alltså något som inte påverkar någon eller något, eller att det som påverkas inte är utsatt i meningen, Exempelvis

”Jag städar”, ”Han diskar”

Vissa verb är enbart intransiva: De satt och pratade hela kvällen, Hon simmar på kvällen, Han heter Sture .

En del verb kan både vara transiva och instransiva:

Exempelvis läsa: Han läser en bok (transitivt) -> Han läser hela dagen (intransivt)

Bindeverb är verb som visar att något befinner sig i ett tillstånd.
Bindeverb är olika former av vara, bliva, kallas och heta. (Hon är hyperaktiv, katten blev skrämd)

Hjälpverb
finns i olika former och används tillsammans med huvudverb för att beskriva när eller hur verbet utfördes. Hjälpverb måste alltid stå med ett huvudverb för att någon ska fatta vad du menar.

Jag har ritat.
Jag skulle handla.
Jag kommer att dö

Modala hjälpverb
beskriver hur en handling eller ett tillstånd sker. ’Modal’ betyder sätt, och exempel på modala hjälpverb är skall, kunna, vilja, få och måste.
Jag fick se en hök
Han skulle putsa fönstren
Jag måste gå ut.

Ibland kan bildeverben ’vara’ och ’bliva’ användas som passivbildande hjälpverb, de bildas en passiv sats.
I en passiv sats anges den som utsätts för handlingen först:

Jag dödade en fluga (ej passiv) -> Flugan blev dödad av mig
Han beundrade bilden (Ej passiv) -> Bilden är beundrad av honom

Verb finns i olika former:

Infinitiv
är verbets grundform. Att verbet är i grundform innebär att det inte utförs i någon speciell tid. Kan man sätta ’att’ innan ett verb är det i de flesta fall infinitivform (Titta, Läsa, Rita, Tänka).

Imperfekt, eller som det numera heter, Preteritum då handlingen utfördes förut (dåtid), exempelvis Tittade, Läste, Ritade, Tänkte.

Supinium
anger att något har eller hade ägt rum tidigare. Ett verb i supiniumform följer alltid på hjälpverben har eller hade. (Jag har druckit 4 liter vatten, Han har sett fem bananer gå över gatan)

Om ett verb är perfekt, så är det inte bara himla bra, utan också fullbordat, till exempel ”Jag har vattnat blommorna”

Pluskvamperfekt är himla kul at säga flera gånger efter varandra jävligt snabbt och är allt som hade gjorts: ”Jag hade färgat håret rosa. Min mamma uppskattade inte det(Pronomen)

Futurum
är allt som man ska göra (det som ordakar stress i samhäller bl a), typ ”jag ska städa rummet”

Konditiononalis 1 är det tempus man använder om ett verb som skulle kunna inträffa om förhållandena –the conditions- vore annorlunda och bildas med hjälpverbet ”skulle” och infinitiv av huvudverbet , typ ”Jag skulle skaffa ett liv, om jag inte gick NV-spets”

Konditionalis 2 används om det som kunde ha hänt förut ifall villkoren vore annorlunda och bildas med hjälpverben ”skulle ha”: ”Jag skulle ha tänkt innan jag pratade, om jag hade haft en fullt utvecklad hjärna”

Particip
är en form av verbet som gör att det beskriver något (ungefär som ett adjektiv). Exempelvis kan verbet måla göras om till ett beskrivande verb: En målad bild, Hoppa -> En hoppande groda

Perfekt particip beskriven att ett subjektiv har blivit utsatt för en handling vilket orsakat att det nu är i ett tillstånd. I perfekt particip slutar verbet på –ad, -d, -t, -t, -en eller -dd ,

Till exempel ”En skadad banan”, ”En ritad bild”, ”Ett köpt äpple”, ”Boken är lagad”

Presens particip används för att beskriva en handling som någon eller något håller på med. Verbformen slutar på -ende och –ande:
En gråtande baby, Den hoppande hunden, Hon pratade med den skrattande flickan.

Imperativ används vid befallningar och uppmaningar:

Vakna nu!
Sluta använda bananer som exempel i varje ordklass!
Ta dig samman!

Verb i aktiv och passiv form: När ett verb är ’aktivt’ anvnds det för att beskriva en handling som direkt utförs av någon eller något:
Han snackar skit
Hon skalar (guess what) bananer

Är verbet istället passivt menar man på en handling som någon utsätts för.
Passiva verb kan bildas på två sätt, antingen genom att 1: Lägga till ett ”s” i slutet av verbet:
Äpplet äts/åts/ har ätits/kommer att ätas/skulle ha ätits av en mycket hungrig babian.
2
: Genom användning av hjälpverbet ”bliva” och perfekt-particip av ett hududverb:
Äpplet blir/blev/har blivit/hade blivit/kommer att bli/skulle ha blivit ätet av en enomt hungrig babian.

Adverb

Adverb kan användas då man beskriver ett verb:
Jag skriver intensivt (ordet jag hade närmast till hands var som en idiot, men det är nog inget adverb...)

Hunden springer snabbt.

Adverb kan också dyka upp där de egentligen borde vara prepositioner:
”Skriver du ned det vi borde ta upp på mötet imorgon?”

Notera att vissa ord som borde vara adverb är adjektiv då de syftar på subjektet i satsen:

Han sprang själv i stan (Själv syftar på honom och inte på ’sprang’)
Hon såg ledsen på honom (Ledsen beskriver hur hon är, inte hur hon kollar)

Skillnaden är subtil: I meningen ”Hunden sprang pigg efter rådjuren” beskriver ’pigg’ hundens (subjektets) tillstånd. Lägger man till ett ’t’, blir det istället ”Hunden sprang piggt efter rådjuren”, ’Piggt’ beskriver då verbet.
Frågan man ställer sig är alltså: Syftar det beskrivande ordet på verbet eller subjektivet?

Rums-, Tids-, Sätts- och Gradsadverb
Frågorna vi frågar oss är: Var?
Huvudet sitter ovanför axlarna, Rumsadverb
När?
Jag stukade foten förra veckan, tidsadverb
Hur?
Han skrek högt, sättsadverb
I vilken grad? Hur mycket?
Jag tänkte inte alls, Hon såg för mycket, gradsadverb

Adverb kan också ge information om ett tillstånd:
Han är väldigt påverkad, Hon är otroligt less på sin spellista, Blomman vad ganska gul.

De kan kombineras för att ge mer information om hur mycket/på vilket sätt ett annat adverb är:

”De sprang jävligt fort”, ”Han byggde båten väldigt fort”

Adverben kan också användas vid frågor (”Varifrån fick du den bananen?”, ”När kom du hit”, ”Hur tänkte du nu?”),

för att peka ut något (Där är min hjärna, Han gick dit, Nu borde jag sova),

istället för tidigare kommunikation (Jag gillar golvet, där finns gott om plats),

för att beskriva samband (Därför, emellertid, alltså, nämligen, så) eller för att beskriva hela satsen (ord som inte (Jag vill inte ha köttbullar), aldrig(jag kommer aldrig få se jorden explodera), kanske, naturligtvis, tyvärr, kanske, alltid, ibland)

Adverb böjs inte då verbet eller pronomenet böjs, vilket adjektiv iband gör.

Konjunktioner

Konjunktioner binder ihop ord eller ordgrupper, men kan ibland användas i början av en mening.

Exempel på konjunktioner är och, eller, utan, men, för (att), ty, samt, fast, såväl-som(Såväl jordgubbar som bananer är bär) , både- och, antingen- eller.

Underordnade konjuntioner kallas även subjektioner och binder samman en bisats med en huvudsats.
Exempelvis (Han skrattade fem timmar, han kvävdes till sist), att (Han ville verkligen, att en meteorit skulle slå ner på hans gräsmatta) medan (Medan han såg fisken, såg fisken en såg) Ifall, därför att, under det att, då, så att.,som, emedan, innan, eftersom, sedan.

Prepositioner

Prepositioner används för att beskriva förhållandet mellan subjektiv och är oböjliga.
Exempel på prepositioner: I, på, till, framför, bakom, vid, ur, mot, av (den är gjord av metall), genom, utan, mellan, före.

Prepostioner kan också bestå av flera ord: Istället för( I stället för bananer kan man äta äpplen), med anledning av( Med anledning av festen, har jag en sjuhelvetes baksmälla) , på grund av( På grund av min baksmälla gick jag in i en vägg och bröt näsan).

Prepositioner kan också stå framför fler ord:

Hon tänkte att sova
Han tänkte noga över sin framtid

Interjektioner

Interjektioner är ord som uttrycker starka känslor och hälsningar:
Hej!
Aj!
NEJ!
Hurra!
Skål

Interjektioner följs ofta av komma eller utropstecken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar