Idag var dagen det har laddats för i antalet veckor. Kursprov i Fysik A.
Jag uppmärksammade detta genom att gå till skolan iklädd rosa sidenpyjamas med snobben på.
Detta är inte bara en protest och en demonstrativ akt för att visa att jag verkligen inte vill skriva kursprov.
Grejen är att vi skriver prov i drygt 4 timmar.
Jag brukar bli stel och vilja byta sittställning efter ca 20 min, och i en stor pyjamas är det väldigt lätt och flexibelt... dessutom skär den inte in på något obehagligt ställe som vissa kläder kan ha en benägenhet att göra...
Mer pyjamas och tofflor åt folket!
Något som under detta prov verkligen störde mig var att jag kunde ha löst de större aspektuppgifterna för MVG-nivån, men helt enkelt inte hade tid. SÅ. JÄVLA. FRUSTRERANDE.
Och när man väl börjar stressa skiter sig ALLT. Den sorgliga uppvisningen avslutades med att jag skrev fel på en grundläggande formel. Skit, som man säger...
Så, där kommer alltså Rebecka, efter att ha skrivit prov fyra timmar, går upp för trappan och, japp. Ramlar. I en stentrappa. Inte den behagligaste upplevelse jag haft, men heller ingen större skada skedd...
Upplevde sedan ett fascinerande fenomen i stil med tidlöshet. Det var som att jag på något sätt befann mig utanför spacetime-dimensionen.
(Note to self: Att resa sig upp efter att ha suttit stilla på ett stengolv och målat tre timmar är sannerligen en lätt obehaglig manöver...)
Varför inte rättvänd?! Oh well.
Kom hem 17.30, och två timmar senare anländer min lätt uppstressade mor med en ganska olycklig schäfertjej, vars avslitna korsband opererats tillbaka på plats. För vederbörande väntar nu en lång konvalescentstid, och jag kan inte låta bli att undra om det verkligen är värt att utsätta en hund som tidigare i sitt liv av hjärtlösa idioter blivit misshandlad till hårsmånen av döden, påkörd två gånger, förlorat sin ägare en gång, flyttats till Sverige, är drygt 7 år med artros i lederna för ännu mer lidande...
Mycket tankar. Mycket trött Rebecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar