Några olika känslor

En av mina favoriter bland de bilder jag målat :)



I livet stöter man allt som ofta på känslor som antingen får en att hoppa av glädje eller vilja sjunka genom jordens yta.

Till exempel: Känslan av att...

...skala en citrusfrukt med rejält såriga nagelband eller, som en annan just nu lider av, en STOR hudspricka på lillfingret Feel the pain. Feel it.

...efter att ha genomfört några i sammanhanget inte alltför graciösa mooves till musiken inse att man är ensam om att höra musiken i hörlurarna- omständigheter som gör detta än mer awkward: headset som man kan gömma så att det inte syns på ett medelstort köpcenter.

...få tillbaka ett viktigt prov som man trodde man körde i och upptäcka att man fick praktiskt taget alla rätt.

...inse att man ligger 10-20 km/h under tillåten hastighet och få accelerera litegrann (admit it, det är det roligaste med att köra bil?!)

... gå in i en spegel i tron om att det var en dörröppning.

...prata med någon som verkligen förstår exakt vad man menar, säger något som jag skulle kunna säga och har samma typ av humor.

...ge andra människor komplimanger. Varför är det ibland så pinsamt att ge och få komplimanger?!

...stå i en delikatessbutik (ja, exakt, en sådan där liten, svindyr, exklusiv), fråga expediten vad den lilla burken kalamataoliver kostar och i nedlåtande ton få svar i klass av '50 kr'...

Final edit av denna bild :)

LÅNG dag...

Efter ca 70 timmar, eller tre ljudböcker, är denna beställda bild klar... anser jag. Hoppas köparen är nöjd också...


Idag var dagen det har laddats för i antalet veckor. Kursprov i Fysik A.
Jag uppmärksammade detta genom att gå till skolan iklädd rosa sidenpyjamas med snobben på.
Detta är inte bara en protest och en demonstrativ akt för att visa att jag verkligen inte vill skriva kursprov.
Grejen är att vi skriver prov i drygt 4 timmar.
Jag brukar bli stel och vilja byta sittställning efter ca 20 min, och i en stor pyjamas är det väldigt lätt och flexibelt... dessutom skär den inte in på något obehagligt ställe som vissa kläder kan ha en benägenhet att göra...
Mer pyjamas och tofflor åt folket!

Något som under detta prov verkligen störde mig var att jag kunde ha löst de större aspektuppgifterna för MVG-nivån, men helt enkelt inte hade tid. SÅ. JÄVLA. FRUSTRERANDE.
Och när man väl börjar stressa skiter sig ALLT. Den sorgliga uppvisningen avslutades med att jag skrev fel på en grundläggande formel. Skit, som man säger...

Så, där kommer alltså Rebecka, efter att ha skrivit prov fyra timmar, går upp för trappan och, japp. Ramlar. I en stentrappa. Inte den behagligaste upplevelse jag haft, men heller ingen större skada skedd...

Upplevde sedan ett fascinerande fenomen i stil med tidlöshet. Det var som att jag på något sätt befann mig utanför spacetime-dimensionen.
(Note to self: Att resa sig upp efter att ha suttit stilla på ett stengolv och målat tre timmar är sannerligen en lätt obehaglig manöver...)
Varför inte rättvänd?! Oh well.


Kom hem 17.30, och två timmar senare anländer min lätt uppstressade mor med en ganska olycklig schäfertjej, vars avslitna korsband opererats tillbaka på plats. För vederbörande väntar nu en lång konvalescentstid, och jag kan inte låta bli att undra om det verkligen är värt att utsätta en hund som tidigare i sitt liv av hjärtlösa idioter blivit misshandlad till hårsmånen av döden, påkörd två gånger, förlorat sin ägare en gång, flyttats till Sverige, är drygt 7 år med artros i lederna för ännu mer lidande...

Mycket tankar. Mycket trött Rebecka.

Tutorial: Bushes/vegetation

Decided to write in English as it's a very pretty language and my Photoshop version is in english, so I know what all the things are named in english. Also, hopefully it will make my English better...

Vegetation, such as bushes and trees are oftan essential to the outcome of a picture. It doesn't have to be so detailed that it'll blow everyone away, you mainly have something else to do that.
However, that doesn't mean the vegetation has to be blurry or 'random'.
This of course depends much on style and feeling.
This is a pretty simple tutorial for some unidentified, 'basic' vegetation.
I use a tablet, with settings so that the flow is controlled by pressure. I believe the setting is called transfer.
If you use a mouse or the touchpad, i think it'll make your life a bit easier if you set the opacity to about 50% when adding the leaves and such.




Start off with an unevenly shaped base using some kind of green. Or pink. Or blue. Just a color will be fine :)
I usually use a hard-edged brush with some 70-or-so percent scattering.



Turns out that my shade of green was to bright for the rest of my picture, whyfor I randomly attack it with the burn tool to make it look less out of place.



Now begin to define the actual shape and depth of the bush and its leaves. Using a hard-edged brush, gently add streaks of a brighter color, on a new layer.

If you have a tablet, I deeply recommend you to use the 'transfer'- setting, so that the opacity will depend on pressure (I actually don't know what the name of that particular setting is named, but if you have a tablet you'll know which one I'm talking about...)

Use slightly different shades so that you get more dimension and depth.
Try to imagine how the light will fall over the vegetation and adjust the colors using burn and dodge, or shades of color. I rather like both burn and dodge, but usually it isn't enough to use only those two. The other colors can be added later though.



Now to the leaves. If you drew the brighter streaks with some afterthought, you will probably find that the shape of the leaves will come to you effortlessly.
I found it a bit tricky to get the hang of the contours at first (it looked wierd), ie when I tried to think way to much.
Just let it flow, follow your streaks. It doesn't need to be perfect.
I recommend you to have a new layer for this, a brighter shade of green and a 1px brush.



That's all leaves done. It'll probably take about the hour and you'll get so sick of doing this you don't really know what hit you...

Now, this could be considered 'done', but as I always have to complicate life (and as it has to harmonize with the general picture, let's take it further.



Going beneath the last layer, the 'detaillayer' add one above the layer with general streaks.
Using a large, feathery brush and a very low opacity indeed, add some of the other colors you have in the picture. Here, I took some browns and blues, as they're in the waterfall behind the bush. I might have overdone this here. Advice: Don't.
That's why it's on a separate layer.




I like sharp lines, but it does look pretty out of place.
This is where you use the smudge tool, gently and ever so carefully smudge out the sharpest lines.
You'll see where it needs smudging and if it needs it at all. I usually find it pretty if the sharp lines are mixed with the softer parts.

Please don't mutilate the lines (it's admittedly easily done). The idea is for them to fit in better, not to look as though someone sneezed green color all over the picture.

I used about 12% strenght, but with pressure sensitivity, so probably about 6 %.

Once again, this would be considered done...



...However, this stands out to much for the picture I'm working on, so I add an adjustment layer with curves, so that it comes out a bit darker.

Summoning it up:

Time: for me, maybe 2 hours. I'm pretty slow though
Amount of rage: Less the second time you try
Level: Not so advanced


The whole picture, still in progress.

Nytt år :)

Vi har nått Det. It.

2012.

Det sista året av Mayakalendern. Enligt ett gäng virrigt folk har vi ungefär 11 ½ månads existens kvar. Andra anser att vi européer skulle ha lämnat detta folk för sig själva, så att de åtminstone kunde ha fått en rimlig chans att fortsätta på sin kalender...

(Detta är ett inlägg som skulle ha skrivits någon gång i början av det nya året, men det blev liksom aldrig av under jullovet.)

En av mina favoritbilder från 2011


Kände ganska mycket för att skriva ihop lite om 2011, det har varit ett år fyllt av än det ena, än det andra, och det känns som att jag har utvecklats ganska mycket som människa, även om livet gått både upp och ner.




Tycker ofta att jag målar för sällan, men när man lägger upp bilderna såhär inser man att det är ganska många med tanke på att det känns som att jag aldrig riktigt får tid.
Bara detta år anser jag att jag utvecklats väldigt mycket i målandet, börjar bli mer bekväm i färger och former, även om jag fortfarande är rätt osäker och försiktigt tassar fram och runt nya motiv, känslor och uttryck...



Det som direkt kommer upp i huvudet är mitt första jobb någonsin, inom jordgubbsförsäljarbranchen (Finns ett inlägg om det i arkivet )
Föga intressant, tidvis vettlöst tråkigt och på det stora hela relativt dåligt sätt att spendera sin sommar på, men utvecklande på många olika sätt.


Sedan har jag ju börjat övningsköra också... numera utgör jag heller inte en fara för alla medtrafikanter heller, och det känns inte som en omöjlighet att växla utan att samtidigt köra av vägen...







Också mycket först under detta år som jag börjat prata på riktigt med människor, och verkligen uppskatta vissa personers sällskap.
Generellt gör mänskligheten mig väldigt nedslagen, och jag skulle med glädje utrota oss som art, men det finns verkligen människor på denna jord som återger lite hopp...


Och på tal om just fina människor. De finns ofta där jag minst anar det, och de människor jag uppskattar är ofta de jag först är rätt tveksam till. Bara att inse: jag har vissa fördomar. Dags att släppa det.



Dessutom börjar jag alltmer inse finessen med uppriktig kommunikation och inte bara subtila hinter (som kan vara nog så bra, men inte alltid fungerar.)
Låter denna bild, som bland annat cirkulerar på Facebook, sammanfatta något jag tänker ta till mig.

A tree for all occasions....

På vissa sidor jag hänger på har jag ofta fått frågan hur jag målar träd, så jag gjorde en liten tutorial.
Lyckades inte ladda upp den på ett vettigt sätt på sidan i fråga, så jag lägger den helt enkelt här och länkar till bloggen istället
Klicka på bilden så syns den i full storlek.

Känn all frihet att spara bilden på din egen dator, om du vill...

En fantastisk resa...

Turkiet från luften

En grupp turister står och väntar på bussen som ska ta dem från hotellet, tillbaka till vardagen. Bland alla står en flicka i tolvårsåldern och gråter som att hjärtat ska brista, medan hon kramar om människorna hon lärt känna under semestern

Det är en scen jag tydligt minns. Själv var jag väl också runt 12 och tyckte att det var en väl häftig reaktion över att lämna ett hotell, förstod inte riktigt hur det kunde beröra någon så.

Men nu vet jag. Exakt den känslan hade jag när vi åkte från Evren Beach Hotel Resort i Side, Turkiet. När planet lyfte rann faktiskt tårarna, och fortfarande, två dagar efter hemkomst, känner jag en sådan underlig smärta och saknad i själen. Inte så mycket efter värmen och badet som efter människorna och stämningen på hotellet.


Resan var alldeles för kort. De första dagarna var jag nästan utslagen av värmen och extremt rastlös av att ha varit van vid att alltid göra någon, hela sommaren. Försökte mig på att springa, och det gick an sålänge det blåste, men på det stora hela är det knepigt att springa eller ens gå när solen steker, även om det blåser... Räddningen var att hotellets entertainment team erbjöd step-aerobic, i vilken jag med liv och lust deltog i, i 30 graders värme. Detta var ändå relativt svalt, eftersom det var kl 17.
Vattengympan deltog jag inte i förrän två dagar innan vi skulle åka eller så, men det var väldigt trevligt att hoppa runt med mestadels gamla tanter i poolen eller det varma havet.

Men en av de sakerna som berörde mig mest var en av personerna i tidigare nämnda Entertainment team, kvinnan som bl a ledde vattengympan, Sevil. Man kan inte säga annat än att hon är en iögonfallande person: Helt 'turkisk' till utseendet, mörk, halvmörk hud, vacker på ett sätt som inte är uppenbart till en början- och med turkosblå ögon. Dessutom väldigt kul människa, inte så påflugen som underhållningsmänniskor ofta kan bli, utan mest självklar och självsäker, åtminstone utåt sett.



Något av det som gör mig mest ledsen med att lämna stället är faktiskt att jag inte började prata mer än ytligt med henne förrän sista kvällen vi var där. Det gick väldigt lätt att prata när vi väl kom igång, det kändes som att vi var på samma plan, även om hon var 10 år äldre, och jag hade så hemskt gärna velat veta mer om henne... Om ödet vill det så jobbar hon fortfarande där nästa år när vi planerar att återvända till Evren Beach och stanna två veckor.

Hade också extremt mycket tid att tänka, och fick många insikter om mig själv, men också om andra människor runt omkring mig, och har insett att jag just nu lägger ner energi i vissa relationer som åsamkar mig mer obehag än glädje, och insåg att det helt enkelt inte är värt det.

Inte direkt en 'vanlig solsemester' med att sola och bada, men ett uppskattat hopp från vardagen. Och mycket att tänka på här hemma också...

"Inget gör svenskarna så snåla som jordgubbar"

Orelaterade bilder ;)


En liten sak har hänt i mitt liv. Inte en jättegrej eller något omvälvande, annat än för mitt hopp om människans harmoniska fortlevnad och behagliga sociala temperatur...

Jag har fått sommarjobb. Jajemän, ett jobb jag sökte, men sedan själv avslog under intervjun då det stod klart för mig att perioden som diskuterades var 7-8 veckor. Det är en ganska jäkla lång tid att binda upp sig på, så man kan väl påstå att jag lite elegant duckade undan och avböjde (Den exakta ordalydelsen var "När jag sliter arslet av mig ett helt år i skolan är det inte direkt som om jag kommer binda upp mig hela sommaren också"...)


Men, hur som helst fick en annan stackare nog efter halva perioden och hoppade av, varpå jag hastigt och lustigt ringdes upp av samma person som intervjuade mig tidigare med frågan "Vill du jobba ca 4 veckor?"

Så, numera, fram till augusti ungefär, står jag 4-5 timmar om dagen, 5 dagar i veckan och... säljer jordgubbar.

Japp. Det klassiska sommarjobbet. Och visst. Man får pengar. Man får äta jordgubbar. Man får träffa folk.

Och man inser hur jäkla seriöst folk tar sina jordgubbar. Alltså, HUR kan man bry sig så mycket om jordgubbar? Och hur kan man till och med vända detta till en förutsättning att få skälla ut de underbetalda ungdomarna som står helt ensamma och ska ha hand om kassan, ha alla påsar och backar i ordning, vara trevlig och dessutom rensar igenom de leveranser vi egentligen bara ska sälja. Jag ska ALDRIG MER gnälla över en försäljare. Av något slag. Eller en kassakö. Eller väntetid pga mänsklighetens natur (ja, man blir lätt kissnödig åtminstone en gång under fyra timmar).

Och sedan finns det ett par saker jag verkligen förstått nu:

*Majoriteten av alla människor vill ha den bästa/rödaste/fullaste litern jordgubbar.

*Jordgubbarna var skitdåliga under midsommarn. Ja, du fick kasta halva asken du betalat så mycket för, ja, de var sura, hårda eller ljusblå. Ärligt, för min del hade de lika gärna kunnat vara blåvioletta. Midsommar var för två veckor sedan. Släpp det.

*I asken du köpte förra veckan/igår/i onsdags eller när du senast besökte din faster var hälften ruttna i. Det är bedrövligt. Detta är en kommentar man hör så ofta att man faktiskt blir immun mot pensionärernas (8 av 10 är pensionärer...) sura miner och grinighet. Ja, okej, jag kan hålla med om att det är jävligt att behöva kasta hälften av de där vidrigt dyra små bären. Vill du ha numret till min arbetsgivare eller leverantör? För hur gärna vi än vill så KAN vi inte stå och rensa varenda back. Det beror på att varje säljare ensam ska hålla koll på kassan, sälja jordgubbar, vara trevlig, springa efter mer rött guld och kanske, eventuellt hinna gå på toa. Lunch? Glöm det. Man kan se det som att jag skyller ifrån mig. Och det gör jag. För jag är ingen supermänniska.


En annan lite halvtaskig sak är att det är väldigt kallt. Det spelar ingen roll att solen skiner när man står i skuggan. Det är helt okej när det är vindstilla. Då är det faktiskt riktigt behagligt. Men, nu har det blåst extremt mycket två dagar i rad. Man står där i vindjacka och tjock dunväst i snålblåsten och fumlar med stelfrusna fingrar med plastpåsar som, no shit, skulle kunna användas som segel. Idag var jag ledig och kunde sitta i solen, men även när jag blir varm är kylan inte långt bort och jag går konstant runt i fleecetröja och handledsvärmare. Och under gårdagens pass hade jag precis intagit position i skuggblåsten då en gubbe med mycket sur uppsyn kommer fram.
Jodå, detta känner vi igen.

- Alltså, jordgubbarna i onsdags...
One, two, three, here we go...
-...köpte en liter, det var ju bara saft i botten. Och ruttna bär också.
Här försöker man som säljare vara lite överslätande och försöka bli av med den olyckliga individen utan att förlora humöret.
-...man skulle ju fan kräva skadestånd...

Allvarligt talat. Han måste VERKLIGEN ha sett fram emot sina jordgubbar. Om mitt största problem i livet skulle vara en liter mosiga jordgubbar skulle jag vara så FANTASTISKT glad. Just sayin'


Men man träffar trevliga människor också. En av dessa konstaterade i förrgår:

"Inget gör svenskarna så snåla som jordgubbar."

Amen. Undrar vad min arbetsgivare skulle säga om jag skrev det, tillsammans med hans mobilnummer, på en lapp och placerade det väl synligt på vårt bord.