"Inget gör svenskarna så snåla som jordgubbar"

Orelaterade bilder ;)


En liten sak har hänt i mitt liv. Inte en jättegrej eller något omvälvande, annat än för mitt hopp om människans harmoniska fortlevnad och behagliga sociala temperatur...

Jag har fått sommarjobb. Jajemän, ett jobb jag sökte, men sedan själv avslog under intervjun då det stod klart för mig att perioden som diskuterades var 7-8 veckor. Det är en ganska jäkla lång tid att binda upp sig på, så man kan väl påstå att jag lite elegant duckade undan och avböjde (Den exakta ordalydelsen var "När jag sliter arslet av mig ett helt år i skolan är det inte direkt som om jag kommer binda upp mig hela sommaren också"...)


Men, hur som helst fick en annan stackare nog efter halva perioden och hoppade av, varpå jag hastigt och lustigt ringdes upp av samma person som intervjuade mig tidigare med frågan "Vill du jobba ca 4 veckor?"

Så, numera, fram till augusti ungefär, står jag 4-5 timmar om dagen, 5 dagar i veckan och... säljer jordgubbar.

Japp. Det klassiska sommarjobbet. Och visst. Man får pengar. Man får äta jordgubbar. Man får träffa folk.

Och man inser hur jäkla seriöst folk tar sina jordgubbar. Alltså, HUR kan man bry sig så mycket om jordgubbar? Och hur kan man till och med vända detta till en förutsättning att få skälla ut de underbetalda ungdomarna som står helt ensamma och ska ha hand om kassan, ha alla påsar och backar i ordning, vara trevlig och dessutom rensar igenom de leveranser vi egentligen bara ska sälja. Jag ska ALDRIG MER gnälla över en försäljare. Av något slag. Eller en kassakö. Eller väntetid pga mänsklighetens natur (ja, man blir lätt kissnödig åtminstone en gång under fyra timmar).

Och sedan finns det ett par saker jag verkligen förstått nu:

*Majoriteten av alla människor vill ha den bästa/rödaste/fullaste litern jordgubbar.

*Jordgubbarna var skitdåliga under midsommarn. Ja, du fick kasta halva asken du betalat så mycket för, ja, de var sura, hårda eller ljusblå. Ärligt, för min del hade de lika gärna kunnat vara blåvioletta. Midsommar var för två veckor sedan. Släpp det.

*I asken du köpte förra veckan/igår/i onsdags eller när du senast besökte din faster var hälften ruttna i. Det är bedrövligt. Detta är en kommentar man hör så ofta att man faktiskt blir immun mot pensionärernas (8 av 10 är pensionärer...) sura miner och grinighet. Ja, okej, jag kan hålla med om att det är jävligt att behöva kasta hälften av de där vidrigt dyra små bären. Vill du ha numret till min arbetsgivare eller leverantör? För hur gärna vi än vill så KAN vi inte stå och rensa varenda back. Det beror på att varje säljare ensam ska hålla koll på kassan, sälja jordgubbar, vara trevlig, springa efter mer rött guld och kanske, eventuellt hinna gå på toa. Lunch? Glöm det. Man kan se det som att jag skyller ifrån mig. Och det gör jag. För jag är ingen supermänniska.


En annan lite halvtaskig sak är att det är väldigt kallt. Det spelar ingen roll att solen skiner när man står i skuggan. Det är helt okej när det är vindstilla. Då är det faktiskt riktigt behagligt. Men, nu har det blåst extremt mycket två dagar i rad. Man står där i vindjacka och tjock dunväst i snålblåsten och fumlar med stelfrusna fingrar med plastpåsar som, no shit, skulle kunna användas som segel. Idag var jag ledig och kunde sitta i solen, men även när jag blir varm är kylan inte långt bort och jag går konstant runt i fleecetröja och handledsvärmare. Och under gårdagens pass hade jag precis intagit position i skuggblåsten då en gubbe med mycket sur uppsyn kommer fram.
Jodå, detta känner vi igen.

- Alltså, jordgubbarna i onsdags...
One, two, three, here we go...
-...köpte en liter, det var ju bara saft i botten. Och ruttna bär också.
Här försöker man som säljare vara lite överslätande och försöka bli av med den olyckliga individen utan att förlora humöret.
-...man skulle ju fan kräva skadestånd...

Allvarligt talat. Han måste VERKLIGEN ha sett fram emot sina jordgubbar. Om mitt största problem i livet skulle vara en liter mosiga jordgubbar skulle jag vara så FANTASTISKT glad. Just sayin'


Men man träffar trevliga människor också. En av dessa konstaterade i förrgår:

"Inget gör svenskarna så snåla som jordgubbar."

Amen. Undrar vad min arbetsgivare skulle säga om jag skrev det, tillsammans med hans mobilnummer, på en lapp och placerade det väl synligt på vårt bord.

Svärmen av Frank Schätzing

Även känd som 'Den Femte Dagen'

Havets invånare börjar bete sig allt mer underligt.
Valar sänker skepp.
Giftiga krabbor förgiftar dricksvattnet på Long Island.
Nordsjöns kontinentalsockel kollapsar och tusentals människor i Europa dör.
Över hela världen börjar man känna av effekterna av havets uppror och dess invånares våldsamma hämnd mot mänskligheten.

I denna fängslande thriller upptäcker ett forskarteam en främmande, intelligent livsform som använder sig av marina värddjur för att hämnas på mänskligheten för dess missbruk av jordens resurser. Snart uppstår en kamp mellan människorna och djuphavsvarelserna, en strid om vem
som ska kontrollera haven.
På spel står jordens ekologiska stabilitet och inte minst den mänskliga rasens fortlevnad.

Detta är en bok som jag spanat in sedan hösten 2010 och sedan, när sommarlovet 2011 äntligen började, lånade hem och tuggade mig igenom 850 sidor spänningsfylld biologi-evolution-moralkaka- thriller.

Författaren har verkligen tänkt 'outside the box' i denna berättelse, och den ifrågasätter begrepp som intelligens och livsformer.

Ett drag som mycket fascinerade mig var att Schätzing verkligen belyste att en 'främmande livsform' inte nödvändigtvis har mänskliga värderingar eller intelligens, och att människan inte är skapelsens krona.

Dessutom var boken en lektion i diverse vattenfordon, mikrobiologi, kemi och ekologi. Bland annat får vi veta allt vi aldrig ville veta om metanhydrater på havsbotten.

Jag anser mig oftast vara skapligt invigd i biologi/kemi, men tyckte ändå tidvis att jag hade svårt att hänga med i faktan, och de första 200 sidorna var ganska långsamma.
Jag misstänker att denna bok är riktad till en något äldre målgrupp och att jag ligger ganska precis på gränsen.

Språket är ganska avslappnat och trevlig, men ett något störande inslag var att boken bytte tempusform på ett ganska slumpmässigt sätt. Boken är inte indelad i kapitel, utan styckena avgränsas med en rubrik som talar om var nästa stycke äger rum eller vem/vad det handlar om. Det kan vara nog så förtydligande, men mot slutet blir det lite för mycket rubriker, och det känns som att man hade kunnat sluta sig till vem det handlar om även utan rubrikerna.

Översättaren har gjort ett ganska sorgligt jobb, med omkastade ord, grammatiska fel och översättningar som till en början är oförståeliga. Originalspråket är tyska, och jag är inte så bevandrad i språkets grammatik, men jag har läst böcker från pollux hästbokklubb som översatts från tyska på ett begripligare sätt. Kan i och för sig bero på att de är mindre komplicerade...

På det stora hela var boken mer än okej, inte den bästa jag läst, men helt klart läsvärd och tänkvärd. Ger dock rysningar och en lätt rädsla för vattnets varelser...
En scen ur boken som inspirerade mig att måla...

The small things in life...

VÅÅR!!

Fina lilla killen. Blev 1 år den 30/3 :)


Har tvingats inse att jag tillhör den gruppen människor som tycker att det är lite roligt att få skräppost. Jag menar, det har väldigt ofta med något väldigt konstigt att göra (Gårdagens var "increase your manhood"... No further comment), man vet att det inte finns en chans att det fungerar, man får känna sig smart som inser det OCH man får ömka dem som inte gör det (den infinitesimala delen av mänskligheten...).


Och att jag uppskattar dessa enstaka mail säger en hel del om hur lite mail jag får annars.

I sammanhanget måste också nämnas att jag blir överdrivet lycklig varje gång jag får SMS, oavsett vem jag fick det ifrån (oftast Halebop...). Då snackar vi alltså på den nivån att jag vrålar "Ååh!! Jag fick SMS!" Men, jag får också SMS väldigt sällan. jag är helt enkelt inte en supersocial människa.

Egobild/självporträtt. Same shit different names


Har också denna mycket punktliga vår efter mycket sparande blivit stolt ägare till en, wait for it, Canon EOS 7D. En kamera som egentligen är lite för bra för mig, men jag tänker mig att den kommer väl till pass den dagen jag faktiskt utvecklar mitt fotande och kan anse mig själv vara en hyfsad fotograf. Bara att öva då.

De små irritationsmomenten i livet...

Bläckteckning, färgen redigerad i Photoshop


Liten varningstext för alla människor som tycks se det som sin uppgift att påminna alla om att vi inte borde ha problem bara för att andra har det värre:

Bara för att undanröja all
förvirring eller irritation på att jag belyser ännu fler, wait for it, I-landsproblem medan folk dör i revolter i Libyen och av jordbävning och strålning i Japan: Även om jag lär framställa det som om dessa irritationsmoment är att jämställa med jordens undergång så är jag FULLT medveten om att dessa problem egentligen inte ens är nära "riktiga" (vem avgör sånt..?) problem och hela den harangen...



Well, jag vet inte om jag är mer irriterad på småsaker än andra eller om jag bara tänker på det mer än andra, men det finns saker som verkligen kan störa mig...

* Människor som anser sig och sina åsikter så överlägsna att de inte kan ta ett argument, lyssna på andra människor eller ta emot berättigad kritik. Placerar också människor som verkligen, på allvar, alltid ska skryta eller vara bäst/värst/sjukast här.

* Avocado som består av 50% kärna och 20% skal. No further explanation needed.

* Blyerts. Iallafall då det smetas ut eller på något sätt förstörs. Vilket ofta händer, och att det är mitt fel gör detinte mindre irriterande.... Bildexempel:

* Tandkrämstuber som, när de börjar bli tomma, inte går att ställa fritt på ett bra sätt utan att de välter.

* Den obeskrivliga oordning som alltid uppstår i en väska man använder mycket.


Notera bildöverlappningen. Jag fattar inte varför det blir så, men medge att det är rätt grymt...
* Ord som låter bättre på engelska

* Att skriva på fel sekvens av tangentbordet, dvs flytta sig ett snäpp åt fel håll. Händer inte så ofta längre stunder, men ibland på vissa ord och oftast med a (som blir s) eller s (som blir d). Jag brukar också alltför ofta behöva bläddra igenom både å och ö innan jag hittar ä.

* Insikten om att man glömt något viktigt man verkligen behövde göra.

* Bläckpennor som nästan (mer åt inte- hållet) fungerar

* Bilreklam som försöker muta barn med presenter om föräldrarna provkör bilen. Minns inte vilket bilmärke så jag kan inte hänga ut någon/något, but nevertheless...

* Människor (igen) som notoriskt hatar saker, i synnerhet saker som han/hon aldrig testat.

* Grus på golvet i en gymnastikhall. Alla vet vad jag menar.

* Förvirringen som uppstår när två personer pratar och båda tror sig veta vad den andre menar och båda har fel...

One of those days...

Skulle gärna ha sommar nu. NU!!!


Idag var en sådan där dag. En dag då man i hög grad undrar vad som hände med livet...

Vaknade EN HEL KVART (!!) innan väckarklockan, dvs 4.45. Och vad gör jag?? Min första tanke är att jag missat att kolla busstiderna från Sundsvall till Härnösand.
Tro fan att jag, in a complete daze, sätter mig framför datorn och kollar busstider.

Typ den känslan...

Hela vägen till Sundsvall sitter jag och lyssnar på Tempel of The Winds (En bok i serien Sword of Truth, Terry Goodkind) och blir så tagen av en speciell del att jag blir tårögd (Ja, TV-serien baserad på boken ÄR töntig. Böckerna är det då verkligen INTE!).

När det efter att par timmar är dags att åka tillbaka till gamla hederliga Härnösand slås jag och min mor av insikten att man inte kan köpa bussbiljett ombord. Ursäkta mig??
Vem kom på den idén? Helt ärligt, det är ju faktiskt jättekonstigt att man inte kan ta bussen om man skulle få lust, utan man måste också planera sin bussresa i förväg OCH köpa busskort (okay, det måste man inte, men...). Och självklart, SJÄLVKLART fattar jag sedan inte ens hur busskortet fungerar och försöker med att bara dra det över kortläsaren medan chauffören (stavas det så??) bara suckar och skakar på huvudet.
Själv känner jag mest i det läget att det inte var jag som bestämde att man inte fick betala kontant på bussen och att det där med läsaren (Eller snarare min totala oförmåga att fatta teknik...) blir NAP- Någon Annans Problem.

In till Sundsvall från sjukhuset kom jag ju iallafall ganska smärtfritt, sedan att jag, när jag skulle köpa en flaska vatten på Ica mittemot busstationen inte fattar att man får sin växel i en automat och står och blinkar som en idiot, well...

Visar sig sedan att mitt alldeles eminenta busskort egentligen bara gäller tätortstrafik. I sundsvall.

En utbildad psykolog borde vid det här laget fått döma min mentala hälsa (Eller kanske helst inte) då jag i halvpanik väser fram ett "Vaddå bara tätortstrafik?! Jag MÅSTE ju hem!!" varpå den ytterst vänliga och tålmodiga busschauffören (en medelålders kvinna. Dagens hjälte för min del. May the spirits be with her) på något sätt som är över min förmåga att förstå lyckades programmera om mitt kort. Så nu har jag ett busskort som jag kan åka på även i Härnösand. Laddat med 120 spänn. Och jag åker aldrig buss?

Eftermiddagen blev också rätt intressant idag.
Vi har ett kemiprov på gång, och man kan nog mest beskriva klassens status som 'lätt pannikslagen'. Många av oss fattar inte ett smack, och min illusion av att fatta kemi har sprungit iväg, inte sett sig för och sprungit framför ett tåg.

Så, i skuggan av detta bestämde sig kemilärare Per (Bless him) för att ha extrakemi med oss efter skoltid. Dvs, en del av oss, jag inberäknad, hade idag kemi mellan 14.00 och ca 16.50.

Traskade sedan hem i sällskap av nyss nämnda lärare, och fick lära mig väldigt, VÄLDIGT mycket om skidvalla.

Och så sitter man här igen. Har ont i hela kroppen, kanske efter joggingtur med vovvarna och orkar verkligen inte fortsätta måla på den beställda bilden vars halva jag postade längst upp. Blir nog en dusch och sedan nördglo på Legend Of The Seeker. Inte för att det är jättebra. Och historien skiljer sig så mycket från boken att det är löjligt. Men Mord'sith Cara (Tabrett Bethell) är bara för häftig. En karaktär jag måste måla när jag får tid.

Stone Wall Moment

Taggdo's BeetleJuice, eller Hippie som han kallas, min ständiga fotomodell

En bild ganska inspirerad av Terry Goodkinds Tempel of the winds, lite så som jag föreställde mig the Wizards' Keep i Aydindril (Fantastiskt vackert namn på en plats...)

Jo, men visst måste man väl ändå hatälska livets stenväggsmoment.
De gånger då det känns som att man med en enorm hastighet kört rakt in i en massiv vägg och allt avstannar.

Och de finns överallt. I många former.

Jag har såklart ett antal exempel på Stone Wall Moments också...

*Fysik
Fysik är något jag har varit övertygad om att jag faktiskt förstod, en illusion som jag nu har fått släppa med insikten att jag faktiskt inte förstått någonting om krafter whatsoever.

*Jag kan inte måla, Eller åtminstone inte börja på en bild. Jag har alltid megaproblem att börja måla och vad jag än gör tycks det bli helt åt helvete fult. Det är inte roligt. Alls. Bra att jag lyssnar på böcker som är så inspirerande att jag får lust att sätta igång och måla direkt. Again, då blir det dåligt. Knepigt det där.
Liten fundering en sen fredagskväll samt skrivstilsträning...


*Människor:
Alltså, vissa människor tycks vissa dagar utgöra ett stenväggsmoment i sig. De människor som tycks kunna avsluta en konversation på två minuter. Och sällan på ett trevligt sätt. Och ja, jag kan vissa dagar och under vissa omständigheter sälla mig till skaran.

*Väggen du inte kollar på utan bara går rätt in i. Ett stenväggsmoment i bokstavlig mening.

Wizards First Rule: People are stupid. Avskrivet ur boken med samma namn skriven av Terry Goodkind. Mest skrivstilsövning.

*Känslan efter en lång, krävande dag. Den där känslan av total tom apati, när man praktiskt taget kollar rakt igenom allt som kommer i ens väg. Ungefär som att det finns en barriär mellan mitt medvetande och omvärlden

*Slutet på en underbar bok:
Jag fasar redan för när jag lyssnat klart på Sword of Truth, bestående av 11 böcker. Påbörjade den femte, Soul Of the Fire denna tidiga måndagsmorgon, vilket innebär att jag har 7 kvar om man räknar in den. Har också ångest inför tanken på att min favoritkaraktär (Mord'sith Cara) ska dö. Man får väldigt nära relationer till karaktärer i böcker när man läser/lyssnar på dem jämt och ständigt. Och de är inte cyniska. Iallafall inte så jättecyniska...

* Människor som använder ord som de inte förstår bara för att de låter flashigt, eller snarare "tystnaden som uppstår då någon missanvänder ett avancerat ord"

Tack, förlåt och God Morgon.

Fredagar, fredagar...

Det var en ganska intressant dag idag...

Vaknade lite innan väckarklockan, in a total daze, men ändå. 04.49 minns jag bestämt att jag såg, och efter en halvtimmer förvirrat slummer kastade jag av mig täcket och höll på att förfrysa i vårt underbara, 15°C varma hus.
Efter att ha raglat runt som en hög zombie i jakt på kläder insåg jag att mitt ena öga smärtade på ett obehagligt sätt.
Det är ju alltid ett bra tecken... Misstänker att jag dragit på mig en mindre inflammation i vänster tårkanal, vilket har fått tårkörteln att svullna upp något.
inte nog med att detta får mig att se lätt störd ut eftersom det ena ögat blir lite mindre än det andra, det gör också ont att blinka, blunda och kolla åt ett annat håll.

Även utan detta hade denna dag haft en viss ångestfaktor, då vi idag skrev Matteprovet. The Math Test. Det som jag med stor säkerhet kommer köra i. Eller åtminstone ligga nära gränsen på.
Det konstigaste med det provet måste ända varit när jag glömde vad jag sysslade med och började rita istället och när jag glömde den s.k pq-formeln och satt frustrerad och inte fattade hur svaret kunde bli ungefär 120 tal högre än jag ville...

Efter matten hade vi biologi- utan lärare. Det gick bra tills vi blev nästan smärtsamt medvetna om den påträngande lukten av spya som spred sig i hela vår "hembyggnad" och visade sig vara resultatet av... en typ av kollaps i vårt älskade kemilaboratorium.

Skolbyggnaderna är ju himla gamla, och tydligen är det något fel någonstans vilket gör att något system vid extrem kyla slår över i brandsäkert läge. Då sugs luften ur salar där brand vore extra farligt, labbet t ex, för att skapa undertryck. Detta kunde höras igår eftermiddag i form av en djup suck från hela byggnaden då lufttrycket sjönk i vissa delar.
Bara det att det inte brann. Händelsen felanmäldes, men ingen behagade komma igår.

Och temperaturen fortsatte att klättra neråt under eftermiddagen och kvällen, tills den nådde under 0°C-strecket. Vattenledningarna frös, och på förmiddagen tänkte någon utsökt korkad människa att man kan spola varmvatten genom dem för att tina upp ledningarna. Gratulerar till idiotförklaringen då vattenledningarna brast och vatten fyllde labbet, sisådär 5-10 cm högt.

Och ungefär här kommer spylukten in. En av lärarna fick smörsyra på sig, och gick sedan omkring med det runt skolan.
Den lukten är något som får magmusklerna att reflexmässigt dra ihop sig och försöka få upp frukosten igen.

Och lukten har satt sig i slemhinnorna.

Så nu sitter man här.

Fryser som en skållad, flådd och nedfryst råtta med ett svullet öga och spylukt i näsan.

Men glad. Faktiskt. Det känns som att jag fick ordning i vissa delar av livet denna vecka. Inte allt, men jag är på god väg.

Trevlig Helg :)